Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gammal grav, av Sven Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN CU MMATET CRAV
Av SVEN HEDIN
å Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm finnes bland kors och vårdar
BE grav, vilken ofta öppnat sin famn för att mottaga det förgängliga stof-
let av människor, som jag älskat, som stått mig närmare än någon annan i
livet och från vilka jag här tagit ett sista farväl. Otaliga gånger, särskilt
på minnesdagar, jul, påsk, midsommar, födelse- och dödsdagar, har jag
styrt mina steg till den gröna kullen innanför ett skyddande järnstaket,
där under den varma årstiden alltid friska blommor vittna, att de döda,
som slumra under kullen, ännu leva i outplånligt minne bland sina när-
maste av yngre släktled. Mången flanör, som i ljumma sommaraftnar
lustvandrat på kyrkogården, har stannat vid den blomsterprydda grav-
kullen och på dess enkla granitvård läst inskriften: Bryggeriåldermannen
Abraham Westman och därunder: Hedins familjegrav. ’ Det var tydligen
den rike bryggaren, majoren vid borgargardet, Abraham Westman, som
först köpte graven. Han var min fars morfar. Och han hör själv till
den talrika skara, som samlats i den gamla gravens sköte.
Graven är murad som ett källarvalv och ligger så nära kyrkogårdens
gräns mot Holländaregatan, att de som vandra på trottoaren nästan styra
sina brådskande steg över de dödas vilorum. På Skutaris och Konstan-
tinopels begravningsplatser ser man ofta liggande gravstenar försedda med
små urholkningar, i vilka regnvattnet samlar sig och dit småfåglarna
komma från cypressernas kronor för att dricka och med sina glada sånger
fröjda den döde, som sover därinunder. Även över vår grav sjunga
fåglar om våren, men gatans buller är mera högljutt, och när tunga
lastvagnar rulla över stenläggningen, darrar gravvalvet, som gömmer
de multnande kistorna. På Adolf Fredriks kyrkogård äro de döda icke
så ensamma och övergivna som på lantliga begravningsplatser, där det
är tyst och stilla och där mörker råder under vinternätterna. Nej, här
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
