182 J. E. ROSBERG. inundationsbädd på lägre nivå. Förklaringen till dessa terrassers uppkomst behöfver man knappast söka i ett stillastående i strandförskjutningen, 1 utan i erosionens, vågsvallets och drifisens samvärkan. Flygsanden har helt säkert förr haft betydligt större utbredning än nu. År 17642 fans ett flygsandsfält S om Soini samt ett annat NW från Turpeenoja. Dessutom funnos åtskilliga dyner, tecknade som långsträckta, i NE—SW gående, mot NW svagt konkava sandryggar, på högra elfstranden från Kivistönniemi till trakten af den nuvarande landsvägsbron. På venstra stranden funnos några dyner, i N—S:lig riktning, W från flygsandfältet. Den högsta torde dock hafva varit den, som sträckte sig längs Turpeenojas högra strand. Mellan dynerna lågo långsmala kärrdalar. Den nordligaste var den, som sände »Juopaoja» till Siikajokis mynning. Denna bäck rinner nu till den norra Vanhajoki. Alla dessa dyner äro nu öfvervuxna af movegetation och längsdalarna upptagas af äng eller kärrvegetation. De äro emellertid ganska obetydliga och hafva sålunda med all sannolikhet blifvit denuderade. Siikajoki torde under den senglaciala tidens (?) höjningsskede hafva bildat ett vidsträckt submarint delta, hvars sandbankar nu höja sig nära vattenytan. Under Litorinatiden var elfven troligen sysselsatt med att utfylla ett trattformigt ästuarium likt Kalajokis. Det är först, då deltat ryckt till närheten af den nuvarande platsen för dess intensivaste tillväxt, som vi blifva i tillfälle att följa med dess utveckling. Då elfmynningen stod vid Soini, afsattes väl leran och den finare svämsanden, som nu blifvit genomskuren med en djup erosionsränna. Elfmynningen ryckte vidare mot WNW och uppfylde en del af Majavanlahti1 med sina sedimenter samt gaf upphof till den 1 Nathorst, a. a. I, sid. 315. 2 Taimelin, a. kart. 3 Rosberg., Några dynbildningar o. s. v. sid. 9 ff.