- Project Runeberg -  De osynliga vägarna. En dikt ur lifvet /
5

(1908) [MARC] Author: Mathilda Roos
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

icke uog giltiga skäl. Men hvem är hon emellertid? Hvem
har sett henne? Jag har inte ens hört talas om henne.
Jag tycker annars, att det ej är så godt om skönheter i
vår goda stad...»

»Hon är lärarinna i flickskolan och kom hit för ett
par veckor sedan, strax innan terminen började. Jag har
mött henne ett par morgnar — och jag har aldrig i mitt lif
sett något så vackert.»

Den unge officeren gjorde en gest af hänryckning
och brast så ut i ett barnsligt, förtjust skratt.

»Det är väl åtminstone på relativitetens grund,» invände
Bengt med ett öfverlägset småleende. Han hade rest snart
sagd t i hela världen, sett spanska, amerikanska och
italienska skönheter, och han hyste en välvillig ringaktning för
de bägge oerfarna officerarnas omdöme i frågan.

»Naturligtvis... allting här i världen är ju relativt...
men jag tror, att hon kan uthärda jämförelsen med hvem det
vara må...»

»Skada att hennes samhällsställning är så... en liten
skollärarinna — modern är modist... den gör henne ju
oåtkomlig... man kan aldrig träffa henne någonstädes...»

»En stackars Peri, för enkel för himmelen, för hög för
afgrunden...»

De bägge officerarna skrattade, ett barnsligt, tanklöst
skratt. Men Åke Henning reste sig häftigt upp, satte ifrån
sig glaset med ett skrällande ljud och utbrast:

»Ert skämt är lika dumt som lumpet... Om den unga
flicka, ni talar om, nödvändigt skall liknas vid ett
andeväsen, så är hon mera, lik en ängel, och alldeles för god
är hon för den himmel ni vill upplåta åt henne, ja, för
resten för god för oss allesammans. Adjö.»

Han sköt häftigt undan stolen, gjorde en stel böjning
på hufvudet och gick med hastiga steg sin väg. I detta
ögonblick försvann allt det snobbaktiga, som annars vidlådde
hans uppträdande; han tycktes växa ett par tum, och hans
osäkert tecknade drag fingo plötsligen den fasthet ett vekt
ansikte kan få i återskenet af en äkta känslas glöd.

De tre kvarsittande herrarna sågo förbluffade på
hvar-undra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:23:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rmosynliga/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free