Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föll som en kalldusch öfver alla hans varma känslor. Hur
olämpligt var det icke egentligen, att en person i hennes
samhällsställning hade ett sådant utseende! En drottning,
en prinsessa, en grefvinna borde se ut som hon—men en
fattig skollärarinna, dotter af en modist, hvad skulle hon
med denna skönhet? Han blef helt oförmodadt vid så dåligt
lynne, att han rent af började en invärtes tvist med okända
makter, som han ansåg på ett olämpligt sätt ordna lifvets
förhållanden. Och då han kom hem, var han så nedstämd
och misslynt, att han på hela aftonen ej talade ett ord med
någon, endast satt i sitt rum och läste tidningar och
expedierade bref och senare på kvällen ensam gick och
promenerade utåt landet. Men hela tiden följdes han af Esters
ljufva bild, som log mot hans mörka högmodsgrubbel likt
en solstråle mot ovädersskyar.
Morgonen därpå vaknade han vid bättre lynne. Dels
hade han sofvit godt, något som han högt värderade, dels
hade han lyckats öfverbevisa sig själf om, att den nu en
gång för alla ej stode till att rätta, denna naturens
misshushållning med skönheten, och att det därför vore bäst
att taga saken sådan den var och fullfölja sitt första beslut
att inleda en ridderlig kurtis med den unga flickan. Vid
samma tid som han dagen förut mötte Ester begaf han
sig således till Brunnsgatan, och så snart hon kom inom
synhåll, gick han rakt fram till henne, lyfte på hatten och
sade med den lugna, förbindliga säkerhet, som tillkommer
den som är van att aldrig förfela sitt mål:
»Jag måste bedja fröken ursäkta, att jag i går tillät
mig en hälsning, hvartill jag ej hade rättighet. En
besvärlig närsynthet, som ofta spelar mig små spratt, får
förklara detta misstag. Jag hoppas ni öfverser därmed?»
Ester såg upp på honom med en skygg, undrande
blick och böjde småleende på hufvudet. Hon tyckte, att
hans förseelse var bra obetydlig för ett så långt försvarstal,
och om i hans sätt funnits en skymt af päflugenhet eller
nyfikenhet, skulle hon genast ha afvisat honom. Men hennes
fina kvinnliga instinkt spårade intet sådant; hans sätt och
hållning voro utsökt artiga, och den blick han fäste på henne
var lugn och främmande. Hon visste väl hvem han var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
