Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lidelsens glöd gaf åt hans ord en höghet, som till
och med gjorde intryck på Bengt. Men blott för en sekund;
i den nästa var det’ta intryck försvunnet som en flyktig
stämning, och Bengt svarade med sin vanliga, hånfulla ton:
»Det är mig fullkomligt likgiltigt, om du förlåter mig
eller ej, och hvad din ’hamnd’ beträffar, så har den för
mig starkt tycke af några droppar vatten på en gåsvinge.
Hvad skulle du kunna göra mig?»
»Jag ämnar inte alls ’gora’ dig någonting — det är ej
heller ’hämnd’ jag vill taga, i så fall kunde jag ha gjort
det för längesedan. I stället för hämnd sätter jag på dig
det krafvet, att du skall göra den kvinna lycklig, som jag
vet älskar dig och väntar, att du skall erbjuda henne din
hand...»
»D u ställer kraf på mig!... Du talar om hämnd, som
du för längesedan kunde ha tagit, hvad menar du? Din
stackare — som skolpojke brukade jag slå dig till marken
med min vänstra ’hand... nu kliar det i den att få göra
detsamma...»
En mörk rodnad flög öfver Åkes ansikte, och i hans
ögon kom ett underligt pinadt uttryck» återskenet från
minnet af alla de obehag och förödmjukelser, Bengt ända
sedan barndomsåren låtit honom undergå.
»Var inte så stor tålig, Bengt Falkenstern,» svarade
han med doft lugn, »knytnäfsslag känner jag ingen lust
att ge dig, men jag skulle kunna krossa dig på ett
fruktansvärdare sätt än du anar. Jag har ditt lifs mörka
hemlighet i min hand, på mig har det berott, att du ej drabbats
af ett rättmätigt förakt... jag vet...»
Han höll upp, såg sig med instinktlik försiktighet
omkring i rummet, gick så fram till Bengt och hviskade med
återhållen lidelse några ord i hans öra.
Dessa ord hade en hemsk verkan på Bengt; han blef
askgrå öfver hela ansiktet, ögonen vidgades först, som om
han fått se en skräcksyn, så föllo ögonlocken ihop, och
hela hans gestalt sjönk samman liksom för ett hårdt slag.
Men mot denna förlamning reagerade ögonblickligen en vildt
uppbrusande vrede, han satte sig upp i soffan och spände
sina gnistrande ögon i Åke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
