Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släppa lös det där skvallret, som du varit nog ädelmodig
att tills vidare hålla inne med. Det tycker du vore värdigt
en gentleman!...»
»Jag har inte ’hotat’ dig, och jag ämnar inte heller
straffa’ dig. Men jag trodde du skulle förstå, att den som
handlat mot dig — mot en afskydd fiende — såsom jag
handlat, den har också rätt att framställa en fordran. Och
jag tror icke det är ovärdigt en gentleman att framställa
den fordran, att du till lön för min tystlåtenhet gör den
kvinna lycklig, som jag älskar...»
Då vi i lifvets konflikter plötsligt känna oss komma
under trycket af en människas ädelmod, verkar detta
alltid ett af de två: antingen ryckas vi själfva upp till denna
högre sfär, eller ock sänker detta tryck oss djupare ned,
och i växelverkan mellan det nya fallet och vårt inre
motstånd förhärdas vi ytterligare. För Bengt blef detta
senare händelsen.
»Gå din väg,» skrek han, och om en blick kunde ha
dödat, skulle hans ha gjort det med Åke, »det är din lumpna
afund, hela din släkts afund, som kommer med historier,
dem jag tillbakavisar ... sprid ut dem, om du vågar...
jag vill icke ha ditt ’ädelmod’ att tacka för något vackert
sedebetyg... jag har panna att bära ditt och några andra
gamla käringars sladder...»
Åke reste sig upp och sträckte varnande ut handen.
»Akta dig! Du vet lika väl som jag, att allt hvad
jag sagt är sant!»
Men nu störtade den sista återstoden af Bengts
själf-behärskning: vrede, högmod, suset iaf ångestfulla minnen,
af dofva samvetskval siogo sina järnklor i hela hans
varelse och skakade honom, såsom stormen skakar en ek.
»Gå... gå...» utbrast han och pekade med sin
själf-vande hand mot dörren, »hur vågar du... hur... hur ...
mask... kryp... jag... jag... sparkar ut dig... jag skjuter
dig...»
»Gör det,» svarade Åke med ett så stort lugn, som om
vrede aldrig skulle kunna nå honom, »jag har ingenting
att förlora — skjut mig, om du vill, det blir blott jag som
vinner... Och nu, Bengt, farväl... kom ihåg hvad jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
