Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stämningar emellan dem, och en så underligt plågsam
missstämning — icke betydde det någonting, att han ej tyckte
om hennes hatt, men borde han ej ha förstått den känsla
af dotterlig kärlek, som dref henne att sätta moderns lilla
gåfva så högt...
En dag under deras uppehåll i Miinchen kom där till
hotellet en ask från stadens förnämsta modist med Esters
adress, och då Ester öppnade locket, låg därinne en lika
dyrbar som smakfull hatt. Hon log ett litet tvunget leende
och såg frågande på Bengt, i det hon långsamt tog upp
hatten.
»Ja., visst är den från mig!» svarade han skrattande, »nu,
när du kommer till det soliga Italien, måste du ha ett
annat slags kostym än där uppe i vår mörka nord!»
Hon vände på hatten och betraktade den, men öfver
hennes ansikte flög ett allvarligt, grubblande drag. Det
var så mycket som gömde sig under denna till det yttre
obetydliga tilldragelse... Hennes misslynta tystnad
framkallade genast en oväderssky på Bengts panna.
»Du måste komma ihåg hvem du är nu, min lilla Ester,»
sade han och tog henne under hakan med ett försök att
skämta, fastän ögonen voro svarta af återhållen harm, »du
måste sätta dig in i olyckan att behöfva kläda dig som fru
Falkenstern.»
»Men det är väl dock ej kläderna, som göra människan,»
invände Ester med låg röst.
»Nej, men det är människan som gör kläderna, det är
människans utseende och lefnadsförhållanden, som bestämma
hur hon skall vara klädd. Hvad som passade Ester
Herman-son, passar inte Ester Falkenstern. Det måste du lära dig
förstå...»
Ester svarade ej. Hon stod med ögonen nedslagna,
vände fortfarande på hatten och betraktade den ifrigt för
att dölja tårarna, som ville bryta fram. Det lyckades henne
dock ej. Först kom det en tår, så en till, så kom ett
helt pärlregn mellan de långa, mörka ögonfransarna.
Då Bengt fick se att hon grät, kastade han häftigt
undan hatten och drog henne intill sig.
»Barnsliga, enfaldiga toka, hvad gråter du för,» ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
