Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gafs; här var hon blott den rika, vackra »signora
Falken-stern», för hvilken alla bugade sig. Som ett fåfängt barn
njöt han af de beundrande blickar, de naiva utrop af
förtjusning, som, så snart de voro ute och promenerade, susade
kring hans hustrus vackra, blonda hufvud. Hans
själf-tillit, hans vana att alltid vara den förste gjorde honom
otillgänglig för hvarje slags känsla af svartsjuka; han visste
ju att af all den rökelse, som doftade omkring Ester, såg
och kände hon blott den som hans hand tändt.
Så försvunne dagarna i en aldrig störd lycka. Allt
det barnsliga, skälmska, som fanns i Esters slutna väsende,
lockades fram af kärlekslyckan som vårblommor af
solsken. Bengt tyckte sig aldrig ha hört någon skratta som
hon, den minsta småsak väckte hennes löje, ett smittande,
klingande löje, som kunde narra en stenbild att skratta.
Hon hade också en sällsynt förmåga att härma, hon kunde
med några små konstgrepp, genom att draga ned håret,
skjuta ut läpparna, spärra upp ögonen, ge träffande
porträtter af olika fysionomier, och då hon var vid sitt mest
uppsluppna lynne, brukade hon roa Bengt med att framställa
den ene efter den andre af deras gemensamma bekanta.
»Men Ester!» utbrast Bengt nästan förskräckt, »du är
ju en fulländad skådespelerska!»
»Ja visst, jag är alldeles säker på att jag skulle ha
blifvit en mycket framstående aktris, om jag ägnat mig
däråt,» svarade Ester skrattande, i det hon lät masken falla
och återtog sin egen fysionomi. »Men ser du, jag saknade
något, som visst är nödvändigt för en konstnär; jag hade
ingen ärelystnad. Det var nog ett par gånger fråga om
att jag skulle ägna mig åt scenen — det var flere
mecenater, som ville bestå min uppfostran och som sökte
öfver-tala mig — de tyckte ju förstås också, att jag inte såg illa
ut. Men jag ville inte, jag föredrog att bli lärarinna och
stanna hos min lilla mamma. Ja, jag var nog i mycket
en besynnerlig flicka, som gick mina egna vägar,»
till-lade hon och såg framför sig med en drömmande blick,
»jag hade egentligen bara e n ärelystnad, en framtidsdröm:
att få älska och beundra någon af hela mitt hjärta och
att få göra denne någon lycklig... Det var ju för en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
