Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ville och flytta henne hvart han ville och ordna deras
lif alldeles som han behagade.
Om Ester icke varit så själfvisk i sin sorg, om en enda
gång den tanken hade vaknat hos henne, att Bengt kanske
också led, och om denna tanke drifvit henne att öppna hans
slutna hjärta, skulle hon emellertid ha blifvit mycket
förvånad öfver hvad hon där fått se. Om hon sent en afton
kunnat osynlig gå in i hans rum och mötts af det dystra
uttryck, som, då han ej behöfde frukta människors blickar,
kom fram i hans drag, skulle hon säkerligen aldrig glömt det.
Ty i långa nätter, då Ester sof konvalescentens djupa
sömn, vaktad af sjuksköterskan, då vakade Bengt med sin
sorg. Om hon i ensamheten grät bort sin lif sgläd j e och i
fantasien med förtviflans tårar fuktade den lilla kropp, som
förgängelsen gripit, innan lifvet hunnit forma dess drag,
så voro hans ensamma stunder icke gladare. Under
sömnlösa timmar såg han, om och om igen, en syn från fordom
resa sig bland minnenas töckenbilder: en vid, frusen sjö,
snön, som faller tätt och förblindande, en kvinna med ett
barn, som kämpar i stormen, faller, reser sig, ånyo sjunker
och begrafves i rasande snöhvirflar... Och öfver denna syn
såg han i flammande bokstäfver tre förfärliga ord: hämnd
... vedergällning... straff... Han ryste nere i djupet af
sin själ... Hade han till sist träffat på denna lifvets järnlag,
som ingen, icke ens han, kunde böja? Var det möjligt, att
lyckan, som ända sedan barndomen följt honom i allt, nu
på grund af denna vedergällningens lag skulle svika honom
just i det, som låg honom mest om hjärtat? Fanns det då
verkligen något sådant som en gudomlig, oblidkelig rättvisa,
ett omutligt: »du skördar, hvad du sått», och var han nu
indragen i denna malström, hvars hvirflar föra ned i ångerns
och samvetskvalens djup? Det var första gången Bengt såg
en skymt af dragen hos detta hemlighetsfulla väsen, som
kallas den personlige Guden, som han hittills trott på så
mycket som den goda tonen kräfde, men aldrig grubblat
öfver, aldrig bäfvat för, aldrig längtat efter...
Men denna första beröring med den Allsmäktige, denna
dunkla känsla af evig rättvisa, fingo för Bengt mera
karaktären af en vidskeplig skrämsel. Han sammanband dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
