Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon aldrig följde — och om förmiddagarna komma och
besöka henne och bli serverad med kaffe och godsaker — men
själf gick Ester aldrig bort, hon tröttades af sällskapslif,
och äfven sedan hon blifvit fullkomligt frisk, bibehöll hon,
utan att veta om det, en viss hållning af konvalescent för
att ha ett skäl att så mycket som möjligt dra sig ifrån
människor.
Det fanns numera för henne blott ett intresse i lifvet:
modern. Hennes känslor, motade på alla håll, kastade sig
med en sjukligt uppjagad styrka på den, som varit föremål
l’ör hennes barndoms och ungdoms starkaste tillgifvenhet.
Då Bengt var borta, tog hon modern hem till sig; då Bengt
var hemma, tillbragte hon hänsynslöst sin mesta tid hos
modern. Fru Hermanson försökte göra invändningar,
försökte återkalla Ester till känslan af hennes plikt, men
för-gäfves, hon stötte på något hårdt och kallt, någonting af
passiv, envis energi, som hon aldrig förr känt hos dottern.
»Mamma lilla,» svarade Ester på moderns varningar,
»säg ingenting mera — jag uthärdar inte... jag vill i
stället säga dig någonting, så att du skall kunna förstå
mig...»
Och hon satte sig bredvid modern, lutade sitt hufvud
mot hennes bröst och hviskade med en underlig, halfkväfd
skärpa i rösten:
»Låt mig bara en enda gång få tala ut riktigt, jag tror
att jag annars kväfs af alla mina onda tankar... jag märker
att det inte finns en gnista af kärlek i mig... ty, ser du, jag
känner... att jag nästan hatar honom, ja, mamma, han är
mig så osympatisk i sin gränslösa likgiltighet för den sorg,
som väl borde vara hans lika väl som min... att... ja,
icke att jag vill göra honom något ondt, men jag vill
utplåna honom ur mitt medvetande, glömma att han alls finns
till och att vi mötts och en gång älskat hvarandra. Ty det
är en gång för alla så med mig, att jag måste beundra för
att kunna älska... Jag älskar aldrig människan, jag
älskar bara det som är godt och ädelt hos henne. Och när
det icke finnes något sådant, så •— slut... förbi!...»
»Men har du tänkt på, att du själf ej är felfri, Ester;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
