Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu i sin säng, och då Ester tog hennes hand, kände hon,
att den brände af feber.
»Mamma,» utropade Ester, i det hon kastade sig på
knä bredvid sängen och tryckte sin panna mot moderns hand,
»du får inte gå ifrån mig, jag kan ej uthärda det — kom
ihåg, att du är det ända jag äger... jag släpper dig ej, jag
skall kämpa med Gud om dig och segra eller gå under...»
»Tyst, tyst... säg inte så, min Ester!» afbröt fru
Herman-son »inför döden måste vi bli stilla och undergifna. Allt kan
kärleken fordra och ge, bara inte det eviga lifvets gåfva.
Om Gud kallar, kan ingenting binda mig, inte ens du,
Ester... Ser du, lilla Ester,» fortfor hon efter en stunds
tystnad, under hvilken Ester alltjämt låg med ansiktet tryckt
mot moderns hand, »när döden kommer, lossas alla band,
vi måste följa och det underliga är, att vi följa gärna,
hur kära de än äro, som vi lämna efter oss...»
»Mamma, lämna mig inte!» snyftade Ester.
»Jag är ej orolig för dig, mitt barn,» svarade fru
Her-manson och strök med handen öfver Esters fuktiga kind,
»jag vet, att ännu måste du ned i stora djup, men jag vet
också, att du skal komma upp därur... jag tror så visst
på Hans hjälp, som burit mig öfver afgrunder och som hör
böner...»
»O, min älskade mor!» utbrast Ester och tryckte moderns
hand mot sitt hjärta, »du meniar således att du skall gå
ifrån mig?... Men jag kan inte, jag uthärdar inte... Gud
kan inte vara så grym och taga det sista ifrån mig...
nej... nej...»
»Tyst, tyst, mitt barn, höj inte sådana klagorop,» hviskade
fru Hermanson oroligt, »ljudet af dem kunde höras i det sista,
och då skall det vara frid, bara frid,» tillade hon och såg
framför sig med en drömmande, fjärrskådande blick.
Ester kunde ej svara. Moderns ord grepo henne som
högtidliga orgeltoner, och ifrån det ögonblicket förstod hon,
att hon snart ej mera skulle få gråta ut vid detta hjärta,
som så troget delat hennes sorger och fröjder. Hon kände,
att det kommit liksom något nytt öfver modern, att hennes
själ på ett hemlighetsfullt sätt börjat fjärma sig från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
