Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha haft orätt. Men lika snabbt och lika kraftigt kände
han också när någonting eller någon berörde de punkter
inom honom, som aldrig skulle ge vikfa. Han gaf aldrig
skäl — icke ens när han blef äldre — hian tyckte att
han aldrig skulle kunna ge ett bant uttryck åt det innersta
i honom själf, som kunde spjärna emot med en orubblig
kraft, och därför framstod den lille veke gossen vid vissa
tillfällen som ten, vis och hårdnackad. Då han växte upp
och kom i konflikt med lifvet och människorna, kunde
detta motstånd ibland taga sig utbrott i paradoxer och
advokatyrer, med hvilka han skaffade sig rätt utan att
behöfva blotta den innersta grunden af sitt Väsen. Som
liten lät han det framträda blott däri, att hans ansikte
blef liksom uttryckslöst och blicken frånvarande, och ett
kort »jaha» eller »jaså» blef de,t enda svar man kunde få
ur honom.
Allt som han blef större och faderns inflytande öfver
honom gjorde sig mera gällande, blefvo dessa motsatta
egenskaper i hans karaktär mer och mer utpräglade. Så
snart Bengt satte i honom sina mörka ögon och gaf honom
bannor för någon liten förseelse, kom genast det där slöa,
sega uttrycket i hans ansikte och de vanliga korta svaren
från hans läppar: jaha —- jaså. Bengt tyckte att han
gjort ett stycke god uppfostran, då han så där fort fått
gossen spak, men i själfva verket var det så, att den
där kraftiga punkten inom Sven, just när fadern läxade
upp honom, satte sig till det envisaste motstånd, och att hela
hans lilla barnasjäl blef en enda tyst opposition, en enda
het längtan att så fort som möjligt komma ifrån den mörka
fadern in i barnkammaren med dess solsken och glädje
och mammas ljusa, blida leende och Guckas underbara
sagor. Så lefde han mer och mer, allt som hans lilla
personlighet formade sig, liksom ett dubbellif i hemmet.
Med ,modern var han sitt egentliga jag med all dess
tjusande veka ömh,et, dess poetiska skönhetssyn på lifvet;
med fadern utvecklade han sig till en liten seg, inbunden
automat, som slugt och smidigt rörde sig efter trycket
af den despotiaka öfvermaktens vilja.
Ibland, då Ester såg Bengt och Sven tillsammans,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
