Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mumlade några ord, som ingen hörde, och vände sig bort
med ett till hälften vresigt, till hälften ängsligt ansiktsuttryck,
och Bengt lämnade honom för att efter ett par minuters
förlopp var inne i ett liknande samtal med några andra gäster.
I ett par timmar fortsatte dessa samtal, som öfvergingo
än .i häftiga tvister, än i ordklyfverier, mer eller mindre
djupsinniga, än upplöstes i tårar och häftiga
känslostämningar, än dref grubblets och tviflets frågor till en spets,
som bröts af sin egen skärpa, än träffade en begrafven,
sammanpressad längtan och hjälpte den upp ur dess mörka
djup till en skymt af ljus och sanning. Af alla dem,
som vid midnatt togo farväl af familjen Falkenstern och
mer eller mindre uppriktigt tackade för den förflutna aftonen,
voro många häftigt upprörda, många förbittrade och
miss-lynta, men ingen gick därifrån kall eller likgiltig.
Därtill hade den glöd, som genomströmmat de uttalade orden,
varit alltför stark och upphetsande.
Då Bengt och Ester blifvit ensamma, lade Ester sina
armar kring Bengts hals så, som hon brukade göra under
deras kärleks första lyckliga tid, såg honom in i ögonen
och sade med sitt strålande leende:
»Tack för hvad du sagt i afton, för alla de
vittnesbörd du gifvit om Guds makt öfver ett människohjärta,
tack! Men käre, hvarför tala så mycket om dom och
straff, hvarför hota så mycket, hvarför ej i stället draga
människornas själar med Guds oändliga, rika kärlek?»
Bengt löste sakta hennes armar från sin hals, och
det välbekanta vecket framskymtade i hans panna.
»Alla dessa förstockade syndare måste väckas ur den
osaliga säkerhet, hVari de lefva, och det sker sannerligen
inte genom att kela med själarna och jollra om Guds kärlek.
Det är ej på så sätt vi komma till Gud. Vägen måste vara
först syndanöd och ångest, s å nåd och kärlek...»
»Ja, från vår sida, men ej från Guds, det är alltid
kärlek, lockande, dragande, hugsvalande... det är
kärlek det första, det sista, det enda! Om du ville beskrifva
solens härlighet, hur, när den lyser, fåglarna sjunga och
blommorna dofta, hur skulle det vara, om du i stället bara
sade: ’Tänk er, när solen är borta, hur allt då fryser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
