Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem. Huru mycket mera skall icke då Herren Gud, som är
kärlek, göra det pinorummet, dit synden bortkastat oss ifrån
Herrens ansikte och där samvetskvalen gnaga oss som maskar
och bränna oss som eld, hur mycket mer skall inte Han
använda allt detta, inte till hämnd och straff, utan för
att med sin rättfärdiga kärlek tvinga syndaren att vakna
upp, att se och förstå hans kärlek, för att slutligen en
gång, långt, långt bortom tiders tider, i en ny hushållning,
under nya lifsvillkor böja knä för sin Skapare, för Honom,
som skall blifva allt i alla och som alla skola underkasta
sig.»
»Men Ester, det är ju riktiga villomeningar,» utbrast
Bengt upprörd, »en verklig röra af katolicism och rationalism!
Menar du hvad du säger... förstår du inte att du lutar åt den
förskräckliga och förslappande läran om alltings återställelse,
det vill säga att det inte är så farligt med synden, ty
allting blir ändå bra till sist?»
»Ja, det vore verkligen något förskräckligt, om
allting blefve bra till sist,» sade Ester med sin milda ironi.
»Men jag skall säga dig hur jag menar. Jag menar
detsamma som står i Guds ord, att Gud vill, att alla
människor skola blifva frälsta. Det är hans vilja, och den viljan
handlar och Verkar oupphörligt, i evigheten såväl som i
tiden. Men om det sedan finnes några, som i eVighet
stå emot denna vilja och mer och mer förhärda sig, så
måste de också i evighet bli osaliga, liksom de dött osaliga,
ty Gud tvingar ingen. Han fabricerar inte frälsta själar,
frihet är den lag hans kärlek följer både i tid och evighet!»
Bengt skakade betänksamt på hufvudet, men han
tycktes dock något lugnad. Ester måste ånyo te midt i det
djupa allvar, som fyllde henne; hon såg att Bengt erfor en
verklig lättnad öfver hennes medgifvande, att åtminstone
några själar kunde bli evigt fördömda.
»Ja, detta är min tro,» fortfor Ester, »jag kan ingen
annan ha, om jag skall kunna lefva lycklig. Och är den
oriktig, så kan jag icke annat än bedja Gud, att Han
måtte upplysa mig därom.»
Två dagar efter mötet ringde Alma Grahn på tamburen
till Falkensternska våningen, stannade blyg och tvekande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
