Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slogs och tog parti för och emot. Vi måste ge
anmärkning åt hela sällskapet, men egentligen beundrade vi den
lille käcke Sven och skulle helst ha velat belöna honom.»
»Tack,» sade Ester leende genom tårarna, i det hon
tryckte rektorns hand och reste sig upp, »det var det käraste
rektorn kunnat berätta för mig. Nu måste jag skynda mig
hem och befria min stackars lille fånge, som sitter i mörk
arrest till straff för, att han ej ville omtala orsaken till
sitt dåliga betyg.»
Rektorn tryckte hennes hand tillbaka, hvarefter Ester
skyndade sig hem, ilande genom gatorna så som man gör
det, då en stor glädje eller en stor sorg bevingar ens steg.
Esters hjärta jublade af lycka; hon hade ibland fruktat,
att Svens vekhet och känslighet skulle göra honom omanlig,
men i detta ögonblick förstod hon, att den äkta manligheten
— den som består, icke i att röka och dricka, utan i själens
mod och karaktärens styrka, den måste alltid ha en botten
af djupt känslolif... Och hur det grep henne, detta, att han
ej ville tala om sin lilla historia för föräldrarna... Hon visste
ju ännu icke riktigt hvarför han tegat, men liksom man i en
välluktsmättad vindfläkt känner närheten af en skön blomma,
så förnam hon något fint och ädelt i den ljufva stämning, som
susade genom hennes tankar ...
Flämtande, med kinderna i brand och ögonen lysande
som två stora stjärnor, sprang hon in till Bengt och berättade
för honom, så fort det var henne möjligt för sinnesrörelse
och andfåddhet, hvad som händt. Bengt blef lika gripen som
hon, den lille, späde gossens djärfhet hänförde honom, så att
hans ögon blixtrade och hans hufvud höjdes i omedveten
stolthet. »Gud vare tack,» hviskade han och sammanknäppte sina
händer, »jag bedömde min gosse orättvist.»
Ester skyndade nu fram till garderoben och öppnade
dörren. Då ljuset föll in i den mörka skrubben,
uppenbarade sig lille Sven sofvande på det hårda golfvet, med
kinden stödd mot armen och med alla tecken till lugn välmåga.
Ester lyfte upp honom från golfvet, slöt honom
lidelsefullt i sina armar och gjorde honom vaken med kyssar.
»Säg mig, Sven,» hviskade hon, »hvarför ville du inte
svara pappa nyss?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
