Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner mig inte uppbyggd al föredrag i samhällslära af en
tuppkyckling. Jag som kristen vet, att det är hyarje
människas plikt, icke att framhäfva sig själf utan att ödmjuka
sig, att hvarje mistning af det egna jaget, af den egna
personlighetens rätt, som du så storslaget uttrycker dig,
i stället ytterst blir en vinning. Kom inte med sådana
dumheter som att individualismen, den farligaste och mest
själfviska af alfa läror, har något af kristendom i sig,
både den och dess anhängare är o af djäfvulen, och de äro
så mycket värre, då de låna kristendomens mantel att
drapera sig i... Det är tvärtom, för att använda ditt poetiska
bildspråk, ’skönheten och växlingen i ett lands fysionomi’,
liksom i en släkts, en stams, att individen förstår att mista
sitt lif för att återvinna det i det allmänna bästa. Och
förstår du ej att en sådan ställning som Vår ä r någonting att
beVara, att ett sådant industriverk som Vånge är ett
storverk, till hvars upprätthållande Gud genom födseln utsett
dig? Förstår du inte, att det rent af vore en landsolycka,
om en sådan jätteaffär som Vår splittrades, såldes och
komme i främmande händer? Våra arbetare äro mönster
för arbetare, de äro en trupp aristokrater, stolta och
medvetna om sitt värde som herremän, hvar och en af dem har
en god, lycklig ställning, vi ha förträffliga bostäder åt
dem, vi ha läsesalar och bibliotek, vi ha kapell, sjukstugor,
ålderdomshem... Herren har på alla områden välsignat
mitt arbete... och du, min ende son, hvars födelse var den
lyckligaste stunden i mitt lif, du nekar att taga emot
det arf, jag vill lämna dig...»
Han tystnade, han var så upprörd, att läpparna skälfde
och ögonen voro fuktiga af tårar. Också Sven var häftigt
upprörd; den sträfve, stolte faderns sinnesrörelse grep honom
djupt.
»Det gör mig så ondt,» mumlade han, »jag ser att jag
bedröfvar pappa, men jag kan inte hjälpa det. Jag duger
ej att sköta affärer, hela min varelse reser sig’ upp däremot,
och så mycket känner jag min plikt, att jag vet att det är
rättare att afsäga sig ett åliggande än att sköta det illa...»
Bengt svarade ej; han reste sig häftigt och började gå af
och an öfver golfvet. Efter några minuters förlopp stannade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
