Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»d u förstår i denna stund inte pappa, det hör jag på
dina hårda domar, som det alls inte finns någon kärlek
i... Berätta mig nu om ert samtal...»
Hon satte sig på schäslongen och drog Sven ned vid
sin sida. Denne satt några ögonblick tyst iped hufvudet
till hälften bortvändt, men på moderns förnyade
uppmaning redogjorde han så noggrant han kunde för sin och
faderns sammandrabbning.
»Min gosse,» sade Ehter allvarligt, då Sven slutat,
»du måste genast gå in till pappa och bedja honom
förlåta de vanvördiga, hårda ord du yttrade....»
Sven svarade ej, men öfver hans milda drag lade sig
ett uttryck af seg inbundenhet.
»Vill du icke, Sven?» frågade Øster sorgset.
»Mamma, jag kan inte... jag känner det inte så...
det var pappas ande, infe min, som lockade fram de giftiga
orden på min tunga... Hade jag blott mött aldrig så litet
kärlek och förståelse... men under järnklubbslag mister
man sans och besinning...»
Ester betraktade Sven med förskräckt häpnad. Hon
höll på att säga: »Är det också pappas ande, som drifver
en dylik advokatyr upp på din tunga?» Men hon sade i
stället:
»Är det möjligt, Sven att du inte inser att dina ord
till pappa voro fula och just framsprungna ur ett hjärta
som inte förstod, det vill säga som inte älskade? Hade du
haft kärlekenls ande inom dig, skulle du ha besegrat pappa,
i stället för att som nu fegt skylla på ep annan hvad som
hvar och en .själf uteslutande måste svara för.»
Sven gömde ansiktet i ’händerna och satt en lång stund
tyst. Moderns starka inflytande öfver hans själ förfelade
ej sin vanliga verkan; de snärjande undanflykterna lossade
•sitt grepp, bitterheten smalt vid de ömma förebråelserna,
och då han såg upp, hade hans ansikte, återfått sitt rena,
milda uttryck.
»Ja, du har rätt, min älskade, kloka lilla moder, du
har rätt nu som alltid!» utbrast han och kysste moderns
händer, »det var lumpna och fula ord, som just träffade
det ömtåligaste inom pappa... jag gjorde ju alldeles det-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
