Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det fordras mycken bön, mycken kamp, mycket inre
umgänge med denna ödmjukhetens Herre, innan vi kunna
helt ge upp oss själfva inför Honom. Och vi, som kanske
inte ha en så svår kamp att utstå mot våra lidelser, vi
skola inte döma strängt om den, hvars seger en gång
blir så mycket skönare, som hans strid varit svårare...»
»Ja, du har rätt, älskade mamma,» svarade Sven rörd,
»jag vill icke döma pappa, Clud förlåte mig, jag har ju
verkligen icke gjort pappa annat än bekymmer, och han har
icke sagt ett enda hårdt ord till mig...»
Det blef dagar med beklämd, tung stämning öfver
hemmet, som nu följde. Bengt var ej ovänlig mot Sven,
snarare tvärtom, men han var tyst och sluten, och som
vanligt, då han gick igenom någon själskamp, kastade han sig
i arbete och sökte ejnsamheten. Ofta for han tidigt på
förmiddagen ut till Vånge, där han kvarblef hela dagen, och om
aftonen gick han ibland på långa promenader utan något
annat sällskap än sina egna tankar.
Hvad Sven beträffar, hade han gripits af diktarefeber
och satt nästan hela dagarna vid sitt Skrifbord. Han
bebodde några rum två trappor upp, där Ester hade ordnat
åt .honom en liten våning med en vacker utsikt öfver
viken och i inredning och möblering valt de former och
färger, som träffade just det ’individuella i hans smak. Han
njöt af att känna den smekande stillheten omkring honom
efter all oro som varit, han njöt af den solbelysta, glänsande
hafsviken, som utbredde sig framför hans fönster, men allra
mest njöt han, då han hörde hur dörren försiktigt öppnades
och Esters ljufva, leende ansikte tittade fram bakom hans
axel och hennes kärleksfulla modershänder med mildt våld
drogo honom upp från skrifbordet för att få honom att
intaga lunch och hvila en Stund. Tankarna stego så klara och
lefvande upp inom honom, han tyckte att han aldrig skrifvit
så lätt och fort som nu, och minnet af misstämningen med
fadern var blott lik skuggan af ett strömoln, som hastigt
stiger upp och lika hastigt försvinner.
Ibland lade han bort pennan, stödde hufvudet mot
handen och blickade drömmande ut öfver hafvet.
»Jag borde känna mig krossad,» tänkte han; »hVad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
