Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Pappa vill då inte tro på mig?» utbrast Svan häftigt.
»Jag tror inte på någon annan än på Gud,» .svarade
Bengt med en sträf lidelse i rösten.
»Men pappa har ju förlåtit mig?»
»Ja, min gosse, förlåtit dig har jag, af hjärtat, helt.
Låt oss inte mera tala därom, det förflutna är glömdt — det är
med framtiden vi nu skola sysselsätta oss...»
»Nej, Bengt,» såde Ester, i det bon ko.m fram och lade
sin hand på hans axel, »du har inte förlåtit, ty att förlåta
är inte bara att glöinma, det är också att tro, att med
tron upprätta och gifva kraft för fra,mtiden. Minns du att
jag har sagt dig detta en gång förr?»
Bengt reste sig häftigt upp.
»Minns du den stunden, Bengt?» hviskade Ester och
såg honom in i ögonen, »då behöfde du själf att mötas af
trio för att kpnna lefva, och j,ag trodide på dig, och Gud
trodde på dig, och därför kunde du resa dig. Gif nu igen
hvad du då fick!»
Det gick soim en .skälfvande rysning öfver Bengts
mörka drag. Han lade sin arm kring Esters lif och drog
henne intill sig, icke häftigt och passion era dt som med
kärlekens famntag, utan med en rörelse af outsäglig,
hän-gifven ömhet, som när det innersta af tvenne människors
väsen sammanknytes för att icke mera skiljas.
»Res, min älskade gosse,» sade han med darrande
röst, »res, dit du vill och önskar. Jag tror på dig, jag
vet att du hädanefter aldrig skall göra mig annat än
glädje ... därför...»
Han böjde sig ned öfver Ester och tillade med ©n
blick, hvari gömdes ett helt lifs tack och bekännelse:
»Därför att du är hennes son!»
Sven etod ett stycke ifrån och betraktade föräldrarna.
Han tyckte kig aldrig ha sett något så vackert som faderns
ansikte med de fuktiga ögonens skimmer och det nästan
smärtsamt starka uttrycket af de djupa känslor, som spredo
en förklarad glans öfver hans drag. Han mindes hvad
modern en gång, då han var liten, sade honom om de
stora hafvens skönhet, då böljorna slutligen lägga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
