Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
damer. De tävlade om att bistå invaliderna
i det som fattades dem.
Då främlingarna vilat ut litet i parken, bad
jag om tillåtelse att få ställa ett kort Guds ord
till dem. Texten var ur Klag. 3: »Herrens nåd
är det, att det icke är ute med oss, ty det är
icke slut med hans barmhärtighet. Den är var
morgon ny, ja, din trofasthet är stor.»
Jag yttrade bland annat följande: »Mina
älskade bröder! I det att jag i vår Herres namn
hälsar eder såsom hemvändande, blir det svårt
för mig att vid tanken på allt, vad ni
genomlevat, finna de rätta orden. Men jag tänker,
att ni äro ense med mig däri, att ’det är Guds
barmhärtighet, att det icke är ute med oss’.
Ni ha förlorat mycket i fråga om
kroppskrafter och sådana möjligheter, som stå dem till
buds, som ha en frisk kropp, men ni kunna
alltid få äga det, som uppväger allt annat: Guds
godhet och barmhärtighet. Edert offer var
icke förgäves. Gud har underbart hjälpt edert
fosterland, och Guds godhet skall icke vara
förgäves mot eder. Det är ännu icke ute med
oss. Gud har bevarat och behållit eder vid liv
för att nu på ett särskilt sätt få bevisa eder
sin nåd och kärlek.
Ni veta alla av bibliska historien, huru
Jesus helst och längst uppehöll sig hos dem,
som voro helt och hållet hjälplösa och därför
hänvisade till andras bistånd, över dessa
lidande utgöt han på det allra frikostigaste sin
kärlek. Denna kärlek, som lättar lidandena
i världen, och som leder in i härligheten, skall
ledsaga eder och förvandla edert liv till en
stilla tillbedjan och tacksamhet inför Gud.
Give Herren eder nåd att hängiva eder åt
denna kärlek.»
Samma ord upprepades för de andra
invaliderna, som just voro färdiga med
frukosten men ännu sutto kvar vid bordet.
Överstelöjtnant M. bad mig att även tala
något Guds ord till de icke tysktalande, vilket
jag ty värr blott kunde göra på polska, under
det att en judisk invalid från Ungern översatte
till ungerska.
Sedan utdelade jag några skrifter och gick
för att hälsa på dem, som måst stanna kvar i
vagnarna. Även här försökte jag att få säga
ett ord till tröst.
Doktorn, som gick igenom vagnarna och
besiktigade allt, gav mig på sitt vänliga
karakteristiska sätt vid mitt erbjudande att tjäna
honom som tolk följande svar:
»J ag skall nog göra mig förstådd» och visade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
