Och det är höst igen; det är en klar novembermorgon då Arvid Falk beger sig från sin numera eleganta bostad på Storgatan till den -manska flickpensionen vid Karl XIII:s torg, där han skall göra sitt inträde som lärare i Svenska Språket och Historien. Han har väl begagnat höstmånaderna för att göra sitt återinträde i det civiliserade samhället och har därvid erfarit vilken barbar han under sina strövtåg blivit; han har avlagt sin rövarhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en början hade svårt att sitta kvar; han har köpt sig handskar, men var så förvildad, att när mamselln i boden frågade hans nummer, svarade han 15, vilket framkallade en hel hop små skratt från de många mamsellerna därinne; modet har undergått stora förändringar, sedan han sist köpte sig kläder och han tycker sig som en söndagssprätt, när han går fram på gatorna, och han speglar sig då och då i bodfönsterna för att se efter om allting sitter rätt. Nu går han av och an på trottoaren utanför Dramatiska Teatern och väntar att klockan i Jakob skall slå nio; han känner sig orolig och besvärad, alldeles som när han själv skulle gå i skolan; trottoaren är för kort, och han tycker sig löpa som en hund i en kedja, när han vänder och vänder på sina spår; ett ögonblick tänker han allvarsamt på att sträcka ut promenaden, långt ut, ty han vet att man kommer till Lill-Jans om man fortsätter gatan framåt och han erinrar sig den morgonen då samma trottoar ledde honom ut från det samhälle han flydde till friheten, naturen och - slaveriet!
Klockan blir nio! Han står i tamburen; dörrarne till skolsalen äro stängda; i skymningen ser han så många små barnplagg hänga runtomkring väggarne; hattar, boas, kråkor, baschliks, vantar, muffar ligga på borden och i fönsternischerna och på golven stå hela regementen med knäppkängor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga kläder och vått läder som i tamburen på riksdagen, eller arbetarförbundet Nordstjärnan, eller - ah, det gick en doft som av nyslaget hö förbi - den kom bestämt från den där lilla muffen, som är vit som en kattunge med svarta noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay - men farstudörren öppnas, och in kommer en liten tioåring åtföljd av sin jungfru; hon ser på magistern med ett par stora orädda ögon och gör en liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en bugning, varvid den lilla skönheten ler - och jungfrun också! Hon kommer för sent, men det tyckes icke skrämma henne, ty hon låter jungfrun ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit till en bal. Nu - vilka ljud inifrån rummen - det knäppte i hans bröst - vad var det? - Ah - Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!
Och en hel här av barnröster sjunga: Jesu låt mig städse börja! Han känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader Vår som är i himmelen! - Herre Gud, ja! Gamla Fadervår! Det var inte i går det... Det blir tyst, så tyst, att man hör huru hela hären av små huvuden böja sig och skrynkla kragar och förklän och så slås dörrarne upp och ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja fram och tillbaka. Han känner sig blyg och får nästan känslor som en ertappad tjuv, då den gamla föreståndarinnan räcker honom sin hand och ber honom vara välkommen; då blir en rörelse i blomsterlandet och det viskas och det växlas blickar och det tisslas och det tasslas.
Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugo friska ansikten med glada blickar, tjugo barn som aldrig känt jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före; men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och Harry och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora som alla vilka lyckats, och franska revolutionen var en förfärlig händelse som tog ett olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie Antoinette och så där. Och när han sen gick upp i Kollegiet för Kavalleriregimentenas höleveranser kände han sig helt varm och föryngrad.
I nämnda kollegium där han läste Den Konservative satt han till klockan elva, då han gick upp i Kansliet för brännvinstillverkningen; där åt han frukost och skrev två brev - till Borg och Struve.
På slaget ett är han i Departementet för beskattningen på avlidne. Där kollationerar han en bouppteckning på vilket han gör sig en hundra riksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över Riddarhustorget skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn, pappersrullar i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra fram sida om sida med en gammal mager gråsprängd herre på femtiotalet. Det är aktuarien för de avlidne; alla som dö inom stadens tullar måste till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt är ett lån - utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar sig för de döda än för de levande och därför har Falk funnit sig så väl i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han samlar mynt och autografer - som han själv och därför att han är så fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa ungt folk och där tala de numismatik och autografi. Därpå dricka de kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan 6, då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför avhållen och värderad av förmän och kamrater. I bland dröja de sig kvar och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma tultande arm i arm oppåt Ladugårdslandet så är det riktigt vackert att se. Han är mycket ofta på middagar och supéer, hos familjer dit Borgs pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan trevliga elakheter.
Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn då går han ner
i Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare
Isaac, sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar,
och den sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för
andra gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det
nya maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans
altartavla blev färdig och nu lever på att måla porträtt, vilken
sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar, och
små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera
karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda
Rummet annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle som ännu
är arbetare hos ornamentsbildhuggaren och som blivit dyster och
människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare,
vill icke »genera» sällskapet utan går för sig själv och vallar. Falk
är yster och vild när han kommer i Röda Rummet och Borg tycker sig ha
mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sappör för vilken
ingenting är heligt - utom politiken; - den rör han aldrig vid. Men
ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina
raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av
salen, då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora
kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna
upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!
