Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Den långa resan - II. Om Kroks utfärd och hur Orm kom på sin första resa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid denna årstid redan åstad västerut; dessutom hade
man nu månlösa nätter framför sig. Vad som brast i föda
kunde med lätthet anskaffas så snart man kommit
lyckligen genom sundet.
Alla voro nu åter vid gott lynne och tyckte att planen
var god och att Krok var den bäste både till förstånd och
kunskaper; och alla voro stolta över att finna sig
oförvägna nog till en färd i västerled, ty från deras trakt hade
i levande mäns minne intet skepp försökt en sådan resa.
De satte segel och kommo till Möen och lågo där en
dag och en natt och höllo god utkik och väntade på
gynnsam vind. Därpå höllo de i stormigt väder upp genom
sundet och kommo på kvällen igenom dess hals utan att
möta fiender; fram på natten nådde de lä under Kullen
och beslöto att se sig om efter förning. Tre flockar gingo
upp i land, var på sitt håll. Kroks flock hade tur med sig
och kom till en fårfålla nära en stor gård och lyckades
döda fårherden och hans hund innan de hunnit göra larm.
Därpå fångade de fåren och skuro halsen av dem, så många
de kunde bära med sig; men det blev då mycket
bräkande, och Krok befallde sina män att skynda sig,
De begåvo sig tillbaka ned mot skeppen längs den stig
de kommit, envar med ett får över axeln, och skyndade
sig så mycket de kunde. De hörde bakom sig rop av folk
som vaknat i gården, och snart kom grovt skall av
hundar som släppts på deras spår. Därpå ljöd längre borta en
kvinnoröst, som skar genom larmet av hundar och män
och skrek »Vänta! Stanna!» och ropade »Orm!» flera
gånger och därpå skrek »Vänta!» mycket gällt och
förtvivlat. Kroks män hade svårt att gå fort med sina
bördor, ty stigen var stenig och stupade brant, och natten var
molnig och ännu nästan mörk. Krok själv gick sist i
raden och bar sitt får över axeln och hade en yxa i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
