Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - VI. Om fyra sällsamma tiggare, och hur Erins Mästare kommo fader Willibald till hjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett ännu bättre gifte än vår herre kung Domnal. Vi
började med enkla skämt, fast väl sagda, och med
konster som för oss hörde till de vardagliga; och kung Collas
goda lynne var sådant att han genast kom i skratt. Hela
salen skrattade också; och när Ferdiad ställde sig på
huvudet och blåste flöjt, medan jag med stora brummanden:
hoppade runt honom i björndans, blev larmet mäktigt,
och kungen kastade sig bakåt i sin stol med vidöppet gap
och skvätte ned drottningen med mjöd ur sin stånka. Han
kippade efter andan och skrek att maken till gycklare
hade han aldrig skådat. Då spetsade vi öronen och
började tänka oss för och mumlade i smyg till varandra; ty
om han aldrig sett sådana gycklare som vi, hade vi aldrig
hört sådant skratt som hans, vid de lätta konster vi ännu
kommit med. Vi grepo nu till svårare skämt och starkare
gyckel, och kungen skrattade som ett skatbo i maj när
solen kommer fram ur regndiset. Då kände vi oss allt
bättre till mods och började med våra svåraste konster och
mest betvingande skämt, sådana som sätta buken i
skakning och bända käftarna ur led även på dem som äro
betryckta av sorg eller plågade av sjukdom. Och nu steg
kung Collas skratt alltmera, tills det ljöd som dånet av
den nionde vågen vid Donegals kust när springfloden
kommer; och han svartnade i ansiktet och brast invärtes
och föll ned från sin stol och blev liggande. Då sågo vi
på varandra och nickade, Ferdiad och jag, och tänkte på
vår herre konung Domnal och att vi nu gjort vad vi
kunde för honom. Drottningen skrek högt i ängslan,
medan alla i salen rusade fram och vi själva makade oss åt
dörren; och innan vi kommit ut hörde vi ropas att han
var död. Då väntade vi inte för att höra mera, utan stucko
oss undan och flydde norrut över hedmarken, lika snabbt
som biskop Asaph över fälten vid Magh Slecht den gång de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
