Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - IX. Hur magistern letade efter kvigor och satt i ett körsbärsträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och annat medan du är här hos mig, ty därmed skulle du
spara dig många ränder över ryggen.
Magistern suckade och höll med om att Orm hade rätt;
och han fick försöka sig med många lätta ting men
lyckades illa med alla. När han sattes att meja gräs, var det
ömkligt att se, ty det var honom omöjligt att förstå hur
lien skulle strykas; i snickeri var han ohjälplig, fast Rapp
och även Orm själv undervisade honom med mycket
tålamod; när han skulle hugga ris till bakugnen, högg han sig
i benet och låg jämrande och blodig på marken när folk
kom till; och när han åter blivit rask och sänts ut med en
man för att vittja rev i ån, skyggade han för en stor ål,
som snodde sig runt hans arm, och välte därmed ekstocken,
så att all fångsten gick till spillo och båda med nöd
förmådde bärga sig i land. Sålunda blev han ansedd som en
hjälte i kyrkan, och även som en god man i husfolkets
krets om kvällarna, när alla sutto vid sin slöjd och han
berättade om helgon och kejsare; men i allt annat som en
makalös stackare, som ingenting förstod av vad varje man
måste kunna. Likväl var han inte illa tåld; och det
märktes att alla kvinnorna, från Åsa och Ylva till yngsta
pigan, bekymrade sig för honom och hade mycket att säga
till hans ursäkt.
Tidigt på våren detta år hade Rapp den Enögde tagit sig
hustru, en frodig bonddotter som hette Torgunn och som
han trots sin enögdhet vunnit utan besvär, på grund av
sitt stora anseende som en vittfaren och vapenskicklig man.
På Rapps befallning hade hon genast låtit sig döpas, och
därefter försummade hon aldrig en gudstjänst; hon var
väl sedd av alla och flink i sitt arbete, och Rapp och hon
trivdes gott tillsammans, ehuru han någon gång vid
tillfrågan hördes mumla att hon var svår att få att hålla
munnen och senfärdig att bli med barn. Ylva tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
