Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - X. Om kvinnokonsterna vid Kraka-sten, och hur Blåtunga fick ett märke i eggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Detta är det första: gån genom jord!
Kvinnorna började nu kackla inbördes och voro
tveksamma och knuffades. Äntligen fingo de av sig kapporna
och stodo nakna; de gingo i rad fram till den upplyfta
grästorvan och började krypa under den, en efter en. Ett
brak borta från finnvedingarnas håll ljöd nu genom
stillheten; därefter hördes tjut och jämmer, som följdes av
stort skratt runtom; ty ett gammalt lutande träd, där
många klängt upp, hade bräckts av tyngden och krossat
några i sitt fall. Men kvinnorna fortsatte, tills de alla
voro färdiga med sitt krypande; då lyfte åter gubben
sina armar och ropade:
— Detta är det andra: gån genom vatten!
De gingo ned till bäcken och ut i den; de satte sig på
huk, där vattnet var djupast, och höllo händerna för
ansiktet och doppade sig med ängsliga skrik, så att deras
hår flöt på vattnet, och kommo fort upp igen.
Käringarna tände nu rishögarna runt stenen; och när
kvinnorna kommit tillbaka från bäcken, ropade gubben:
— Detta är det tredje: gån genom eld!
Därmed började kvinnorna löpa runt stenen och flinkt
hoppa över eldarna. Gubben skar nu halsen av bockarna,
så att deras blod rann ned längs stenens sidor, och på
samma gång började han mumla helig sejd. Nio gånger
skulle kvinnorna löpa runt stenen, och nio gånger slicka i
sig av blodet, som skulle skänka dem livskraft och hjälpa
dem till fruktsamhet.
Det drog en stor sky för månen, men vid skenet från
eldarna sågs alltjämt kvinnornas hoppande kring stenen.
Då hördes en röst sjunga, med ord som ingen kunde
förstå; och när månen åter kom fram, syntes magistern på
väg upp mot stenen. Han hade kommit över bäcken
bakom vakterna utan att märkas, ty under mörkret hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
