Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen: Orm på Gröning - XI. Om Toke Grågullesson och den olycka han haft; och om en ond skänk från finnvedingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
människohuvuden rullade fram på marken, och fader
Willibald föll på knä med ett rop.
— De äro rakade båda, sade han. Kristi präster som
mördats av hedningarna! Hur kan människoförstånd till
fullo förstå Guds vilja, när djävulen får glädjas åt sådant
verk?
Han såg närmare på de båda huvudena och sträckte
armarna mot himlen.
— Jag känner dem, jag känner dem båda, sade han.
Detta är fader Sebastian, väldig i fromhet, som vår galne
magister skulle lösa ur träldomen. Nu har Gud löst
honom och satt honom högt i himlen bland heliga martyrer.
Och detta är broder Nithard av Rheims, som en gång var
med biskop Poppo hos kung Harald. Han kom sedan till
Skåne och blev aldrig mera avhörd; han må ha hamnat i
träldom, han också. Jag känner igen honom på hans öra.
Han var alltid brinnande i anden och stor i sin nitälskan
för den rätta läran; och en gång vid kejsarens hov fick
han ena örat avbitet av en av kejsarinnan Theofanos
munkar från Konstantinopel, den stad som nordmän kalla
Miklagård, när de kommit i tvist med varandra om den
Helige Andes utgående. Han brukade säga att han givit
sitt öra i kamp mot kätteri, och att han gärna gåve sitt
huvud i kamp mot hedendom. Och nu har det blivit som
han sade.
— Om detta är vad han önskade, är det ju väl, sade
Orm. Men min tro är att finnvedingarna inte gjort dessa
gudsmän huvudlösa för att vara dem till lags, hur heliga
de än må ha varit; och deras huvuden ha de skickat
för att vålla oss både smälek och förtret. Detta är vår
lön för att vi döpte Östen och hans tvenne män och läto
dem löpa, i stället för att dräpa dem när vi hade dem
fast. Det må du nu ångra lika mycket som jag.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
