Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - VI. Hur de rodde till Dnjepr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörka tankar hos honom, ty han hade haft att göra med
sådana förr; och det kom också för honom att hans eget
en gång sålts till kung Sven, fast den handeln aldrig blivit
färdig. Han höll därför denna korg för att vara ett
olycksting, och alla tyckte detsamma. Det märktes också i
sommarvärmen att huvudena började bli gamla, och innan de
kommit långt började männen knota över den svåra
stanken. Skrivaren satt vid sin korg och såg inte ut att känna
något; men han förstod nordmäns tal, och det var han
själv som föreslog att korgen skulle fästas i ett rep och få
släpa i vattnet. Detta vann stort gillande och korgen bands
stadigt och hävdes överbord. De hade nu åter seglet uppe
och gjorde god fart, och fram på dagen ropade Svarthöfde
att korgen slitit sig och var borta.
— Vad du nu har att göra, skrivare, är att hoppa i
vattnet och leta upp dina skatter, sade Toke; eljest lär det
gå dig illa vart du vänder dig.
Skrivaren blev förtretad över missödet, men ingen stor
oro märktes hos honom, Fårskinnet, sade han, var det
viktigaste. Så länge han hade det, gjorde det andra ej så
mycket. Det var endast nio huvuden; och han trodde att han
skulle kunna låna sig fram hos vänner bland
ämbetsmännen i Kiev. De brukade alltid ha gott om missdådare som
skulle straffas.
— Den ene hjälper den andre för Guds
barmhärtighets skull, sade han; och alla huvuden äro lika.
— Jag hör att ni äro kristna här i landet, sade Orm.
— I Kiev äro vi det, sade skrivaren; ty storfursten har
så befallt, och det är bäst att vara honom till lags.
De nådde ett ställe där två floder löpte samman. Den
högra, som hette Ulla, var deras väg, och det var nu som
det svåra roendet tog vid. Ty här blev strömmen stridare
och floden snart trängre, och det var ofta de fingo släpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
