Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - VIII. Hur Orm löste Svarthöfde och mötte en gammal vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns mycket gott att säga om, tyckte Orm. Men det
märktes snart att det fanns styrka i den.
Erins mästare trugade nu Orm att äta allt som fanns,
och ropade till kvinnorna efter mera, och under tiden
berättade han hur det varit med honom och hans broder.
— Vi drogo vidare i världen, såsom vi sade dig när vi
skildes, och kommo till storfursten i Kiev. Hos honom
voro vi i två år och gycklade till allas glädje och njöto
stor heder; men då märkte vi att vi började lägga på
hullet. Då grepos vi av ängslan och bröto upp, fast alla
ville hålla oss kvar; ty innan vår tid var slut ville vi
komma till kejsaren i Miklagård, såsom vi tänkt från början.
Men dit kommo vi aldrig, ty vid forsarna togos vi av
patzinakerna. De funno oss för gamla för att vara till
nytta och ville döda oss för att sätta upp våra huvuden på
stänger, såsom deras vana är. Då gjorde vi konster för
dem, av våra enklaste, tills de lade sig på magen i krets
omkring oss och tillbådo oss. Men släppa oss ville de inte;
och sedan vi börjat förstå deras språk togo de oss till
hövdingar, för vår vishets och trollkunnighets skull. Vi vande
oss snart vid detta, ty det är lättare att vara hövding än
gycklare. Dessutom hade vi sedan en tid förstått att
också till oss åldern till sist börjat komma. Det är sant som
ärkebiskop Cormac Mac Cullenan sagt i gamla tider: Den
vise, när han nått femtio år, skall ej mera gå vettlös av
starkt rus, ej heller rasa i älskog i vårnätters kyla, ej
heller dansa på sina händer.
Felimid smuttade på sin kanna och nickade sorgset.
— Så är det, fortsatte han; och det var detta min
broder Ferdiad glömde den gång en av hans kvinnor fått
tvillingar av mankön. Då drack han mycket av denna
jästa stomjölk och dansade på sina händer inför allt
folket, liksom judarnas konung inför Gud; och i den dansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
