Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var hon borta; det skulle icke mer vara
som förr på det gamla kära Christinelund. Det
lilla kabinettet skulle stå öde och tomt, och tom-
heten skulle aldrig försvinna.
Han mindes så tydligt den afton för fyra år
sedan, dä hau sett henne för sista gång: Solen
blodröd vid horisonten, strålande reflexer öfver sjön,
vått-glänsande blad utanför fönstren, rabatternas
blommor vaggande långsamt af och an . . .
Hon satt vid pianot och spelade — tunn och
spenslig i sin grå ylleklädning — spelade känsligt
ock melankoliskt, som hon brukade; hur tonerna
smälte samman med aftoustämningen, den sjun-
kande solen, ödsligheten i den gamla byggnaden,
tystnaden rundt omkring — och i sotthörnet satt
farbror Sixten med sin ljusa lilla flicka på sina
knän och borta i dunklet satt han sjelf och
Ellen–
Mor sjunger. Gamla melankoliska kärleksvisor,
svärmiska dikter om lidande ock död. Hennes milda,
tunna sopran är ren ock spröd i klangen som bräck-
ligt glas — — det lät alltid som om hon varit
rädd eller ledsen för något — —
Nu var det allt förbi. Och Ellen skulle ha
vuxit, blifvit stor och otreflig. Denna förändring,
som han anade, verkade på konom som något
främmande, fiendtligt. Han mindes henne som en
spenslig liten tolfäring i en grön verkenskläd-
ning; ock sådan kon då var hade han hållit af
henne — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
