Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men efter trotset och öfverspänningen kom en
reaktion af den djupaste nedslagenhet och trött-
het. Då skref han vemodsfulla dikter om lifvels
intighet, om ungdomsdrömmar som vissnat och för-
hoppningar som bleknat.
Missmod.
^Fåfängt, fåfängt!» — ljuder ständigt inom 111ig en hånfull
stämma,
och jag känner ångstens våta bänder kring min strupe klämma,
och hvar skuldlös glädje bleknar, när den hesa röst jag hör,
men jag kan ej fly den — ekot i mitt inre aldrig dör.
Fåfängt är att tro! På kärlekens och nådens Gud jag trodde.
Solbelyst på själens botten liten blekgrön planta grodde.
Men en vinternatt kom frosten, cellerna i band den slog
och från himlagudens värme utestängd min planta dog.
Fåfängt är att hoppas! Tanken flyger hetsigt fram i tiden,
spanande med skarpa ögon, om ej natten snart är liden.
Men med slappad vinge vänder den ifrån siu upptäcktsfärd
öfver oceanen åter till sin gamla, mörka verld.
Fåfängt är att älska! Tidens bleka och försnörda kvinna
sänker ögonen till marken, då hon ser din längtan brinna.
Men i glädjeflickans armar kan du läska blodets törst
lycklige! — sen väl da räknat summan uppå bordet först.
Fåfängt är att lefva! Lifvet bryter kraften, stäcker modet,
släcker elden i ditt öga, suger ifrån kinden blodet.
Och hvad båtar det att strida, när med kampen intet vins,
när att lefva är att lida — när det ingen lycka fins.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
