Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beslöt han sig för att uppsöka den store mannen
för att spörja om de insända pjesernas öde.
En dag i Februari knackade lian på dörren till
den lägenhet i ett mindre hotell, som beboddes af
Literära teaterns illustre ledare. Det kom intet
svar inifrån, men da han tog i låset gick dörren
upp och han steg in.
Det reste sig en man från chäslongen borta
vid fönstret. Max sade sitt ärende och sitt namn.
»Sitt ner», sade Anders Ericson och intog sjelf
äter sin liggande ställning på chäslongen. Han
var en smula yrvaken och det gula året stod upp
som en tofs i nacken; ögonen voro halfslutna, och
medan han talade med sin mjuka, böjliga röst,
lutade lian sitt hufvud mot kudden som en döds-
trött man på scenen.
»Ni är son till statsrådet von Rosenberg?» bör-
jade han högtidligt. Det var alltid något hög-
tidligt öfver Anders Ericsons repliker, något af
dämpad patos, också utom scenen. När han be-
gärde en biffstek på en resturaut, gjorde han det
med en ton, som skulle han i nästa ögonblick dö
af svält.
»Ja», svarade Max kort. Det var nu åter denna
själlösa fråga, som alltid mötte honom hvart han
kom i lifvet.
»Och ni har lemuat in ett par enaktspjeser?
Ja, jag mins — jag har inte hunnit läsa dem
ännu» — —
Anders Ericson teg och slöt ögonen helt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
