Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ilen von Rosenbergs tillstånd hade under det
sista året förvärrats, så att hon till sist må-
ste intaga sängen.
De klimatiska förhållandena voro allt annat än
goda; det blef en fuktig, råkall vinter utan sol.
Majoren såg med ängslan, hur krafterna sjönko, och
hur sjukdomen grep omkring sig.
Kunde intet göras för att rädda henne! Var
Gud icke barmhertia. Skulle han nu taga barnet
O O
ifrån honom, liksom han tagit modern för åtta år
sedan. Majoren kunde icke tro det. Han visste
så säkert, att Gud var barmhertig.
Den gamle provineialläkaren hemtades hvarje
dag till Christinelund, och majoren bestormade ho-
nom så länge med yttringar af sin bekläinning och
sin feberaktiga oro, att doktorn till sist också för-
lorade besinningen. Han visste icke, hvad han
skulle taga sig till för att lugna denne far, som
ångestfullt klängde alla sina förhoppningar fast vid
hans konst, en konst, som härvidlag intet kunde
uträtta. Striden var hopplös från början; den kunde
icke sluta mer än på ett enda sätt — litet förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
