Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gra pröfvande löpningar öfver tangenterna — och
så började han.
Dämpadt och stilla konmio tonerna dallrande
in i rummet; men der var så tyst, att icke en ny-
ans af föredraget gick förlorad.
Det var ett egendomligt lif, han förstod att
sätta i instrumentet; Ellen hade aldrig hört någon,
som kunde få det att ljuda så; det var, som kände
han alla dess hemliga strängar, och det fans icke
en rörelse i ett själslif, som han icke kunde få det
att uttrycka. An suckade det och kved under hans
händer, än klagade det sakta, en stillsam, hopplös
sorg, än kunde harmen flamma upp och fortet bru-
sade fram, som en storm öfver ett vatten; och det
fans något af förlöst känsla i hvarje skälfvande ton.
Han fantiserade öfver de folkvisemelodier, som
modern brukade spela, medan hon lefde, väfde dem
samman i lyriska utbrott och stämningar; och för
dem, som lyssnade derinne, drogo kära, gamla min-
nen förbi. Men så blef oron starkare: en mörk
böljgång i basen, accompagnerad af klagande, dis-
harmoniska ackord högt uppe i diskanten; den mörka
böljgången steg och steg, växte i styrka och öfver-
gick till trots, medan diskantens mollackord blefvo
svagare och svagare. Så kom det plötsligt ett for-
ceradt lif i strängarne; upp och ner fiögo tonerna,
jagande hvarandra i febrila löpningar, som oftast
upplöste sig i ett disharmoniskt, lidelsefullt virrvarr
— han spelade Chopin ur minnet.
Ellen låg och lyssnade, med slutna ögon. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
