Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det nya Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något lättretliga och inbilska. Särskilt gent emot den
utländska kritiken tyckas de vara lika snarstuckna som t. ex.
serberna och judarna. Det skulle kanske inte skada, om
polackerna finge en ny Skarga, en inhemsk straffpredikant,
som förehöll dem deras egna oarter och icke blott kittlade
deras æresfölelse gent emot tyskar, ukrainare och litauer.
Under min i år företagna resa till Warszawa, där jag rönte
det hjärtligaste mottagande i både politiska och litterära
kretsar, fick jag tillfälle att erfara denna sensibilitet med
anledning av den ömtåliga schlesiska frågan, vartill jag
återkommer. Gång på gång fick jag också höra beslöjade
insinuationer, att Sveriges sympatier för Polen skulle ha
svalnat. Ja, detta är helt naturligt, ty den hänförelse, som
flammade upp vid punschbålen efter 1831 och 1864, var en
poetisk känslostämning för stunden, som polackerna själva
icke försummade att gjuta olja på. Helt visst äro svenskarna
i allmänhet ganska likgiltiga för "Polens affärer", liksom
de alls icke bry sig närmare om den makedoniska frågan eller
om det polsk-ukrainska käbblet i Cholm (Chelm). Vi ha
nog av vår egen Ålandsfråga. Även om vi icke ha skött den
riktigt bra, använda vi dock andra stridsmetoder än dem,
som polackerna nu brukat i Oberschlesien, och vårt sätt att
lösa unionskonflikten 1905 kunde tjäna till förebild för alla
slaviska nationer — ingen nämnd och ingen glömd! Vår
skenbara "likgiltighet" för Polen beror närmast av den
språkliga okunnigheten, och om vi i många fall äro illa
underrättade om polska förhållanden, kommer detta sig
därav, att vi mestadels äro hänvisade till diverse något ensidiga
tyska mellanhänder. Men det ligger stor vikt — särskilt efter
Korfantyepisoden — däruppå, att tyskarna ej få vapen i
händerna genom att med skadeglädje påpeka för Europa
polska övergrepp. I sådana frågor känna vi svenskar oss
helt visst som germaner, och om en polack därför hånfullt
skulle kalla vår press "germanofil", kunna vi lugnt bära den
beskyllningen. Rasfrändskapens band slitas dock icke så lätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
