- Project Runeberg -  Rök-Lenas stuga : tidsbild tillägnad de unga /
74

(1906) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

74

kusken ekskog.

»Det vet han lika god reda på som jag. Och det
skäms han inte heller för. För en bra kusk är väl lika
god på sin plats, som en brukspatron på sin, fast han
inte får lefva så fint. Det var patrons far och farbror,
som blefvo smeder. Men det var en grann kusk, må
I tro! Han var en vådligt ståtlig karl, och så kvick
se’n! Patron är allt lik honom, fast han är finare på
alla vis. Men vi voro allt liksom lite rädda för Ekskog,
för han var en riktig filur till att börja med, full med
spe och skälmstycken och illmarigheter af alla
upptänkliga slag. Men mot sin hustru och sina två små
gossar, Gustaf och Anders, var han som en ängel, och så
söp han inte, som alla andra karlar gjorde där på
godset; och det var därför han hade fått platsen på
rekommendation af en hög herre, långt bortifrån.

Han skulle nu köra oss in till sta’n, och Lena fick
åka i sufflettvagn, alldeles som en fin fröken...»

»Då satte väl Lena näsan i vädret, tänker jag»,
afbröt henne Dina.

»Hm — ja det gjorde jag väl för det mesta då för
tiden. Men den gången hade jag allt det, som höll
både Lena och hennes näsa i styr. Först hade jag denna
foten, som jag var frestad att skrika för vid hvarje liten
skakning på vagnen, och för det andra var jag så
upptagen med mina försök att läsa min lilla frökens tankar,
så jag visst glömde att uppbära min näsa med värdighet.
Men det var förspilld möda. Fröken hade en tid förut
förefallit mig som hon haft något särskildt att grunna
på och var mera tyst än vanligt, och nu under denna
resa sade hon knappt ett ord, utom då hon med sin
vanliga vänlighet frågade mig om min dåliga fot.

Så följde hon med mig till doktorn, och han drog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roklena/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free