ROKOKON I VENEDIG 69 hans steg, och ännu i dag finnas inkvisitorernas protokoll om saken i det venetianska arkivet “degli inquisitori di Stato“. Froulay var intim vän med patriciern Daniele Bragadin, densamme som en lång tid var föremål för Casanovas utpressningar. 1735 blev Bragadin vald till S. Markusprokurator, den högste ämbetsmannen näst dogen, och enligt övlig sed anordnade han en lysande fest i sitt palats vid S. Marina, vilket numera tillhör grevarna Papadopol. Säkerligen med värdens vetskap förde Froulay med sig Maria de Riva till festen, maskerad och i mansdräkt. Mot morgonen återvände benediktinnunnan till sitt kloster. Inquisitori di Stato fingo vetskap härom och för att förebygga alla avtal mellan henne och hennes älskare förbjödo de den levnadslustiga nunnan att visa sig i parlatoriet. Den uppbragte Froulay vände sig med klagomàäl till sin regering i Paris, det uppstod en diplomatisk notväxling i saken, och Maria de Riva blev förflyttad till ett annat kloster i Ferrara. Därmed var hennes roman med ambassadören till ända, men den oförbätterliga nunnan knöt i Ferrara en ny kärleksförbindelse, med en viss överste Moroni, och flydde med honom till Bologna, där de läto viga sig. Då hennes bröder fingo veta detta, satte de alla krafter i rörelse för att få fast rymlingarna. De blevo också arresterade i Bologna, men på grund av familjen Rivas förnämlighet, anvisades åt Maria ett rum i ärkebiskopspalatset, och hon fick en mycket mild behandling. Moroni blev inom kort frigiven, och den förutvarande nunnan utbad sig av ärkebiskopen tillstånd att få göra en botfärd till en känd kyrka utanför staden, Madonna di S. Luca. Ärkebiskopen villfor denna fromma begäran utan att ana, att den äkta mannen Moroni väntade i S. Luca och hade träffat anstalter för flykt. Kort därefter fingo de kyrkliga myndigheterna veta, att signor och signora Moroni levde lyckliga i Schweiz. Casanova, som kände alla detaljer i Maria de Rivas utflykt med Froulay till festen hos Bragadin, tycks ha använt dem för att färglägga sin berättelse om äventyret med nunnan M. M. Historierna om de venetianska nunnorna äro otaliga, men det må vara nog med det anförda. Än mera än nunnorna skadade dock det världsliga prästerskapet kyrkans anseende och framför allt då dessa abatini, som hörde till de typiska företeelserna i XVIII seklet. Abatinon utgjorde ett slags komplement till cicisbeon. Pudrad och parfymerad figurerade han i varje salong, på teatrar och