Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROKOKON I VENEDIG 7]
som just gasterade i staden, gav henne ett tillfälle. Hela torget
fylldes av folk; förnäma damer, kurtisaner, cicisbeer, nunnor,
utlänningar, monsignorer, turkar och dalmater väntade med
otålighet det ögonblick, då Caterina skulle börja sin farliga
vandring. Det var en kuriös samling skådelystna: flertalet kvinnor i
spetsmasker och lätta sidenkappor, bland männen åtskilliga
“perucconi“, gamla senatorer, som försökte spela unga och trängdes
kring Zanzara, en beryktad kurtisan. En av dem höll ett
förstoringsglas i handen och förde det oupphörligt till ögat för att
under masken söka uppfånga en skymt av de kvinnliga behag,
som han alltför väl visste funnos där. Det var signor Frangipani,
kallad “Innamorato morto“, emedan han alltid gjorde de sköna
sin kur men hållit på därmed i så många decennier, att
kvinnorna visste vad de skulle tänka om honom.
Plötsligt blev det alldeles tyst i hopen, man hade varseblivit
statsinkvisitorernas hejduk styrande stegen mot akrobatskjulet.
Vad hade hänt? Dessa representanter för en hatad institution
väckte alltid förskräckelse bland allmänheten. Gåtan fick snart
sin lösning; rättstjänaren hade anmodat signora Dandolo att
återvända hem och ej fläcka sitt aktade namn med komediantupptåg.
Publiken tröstade sig, ty det fanns många andra roliga saker
att se. Inte långt från akrobatskjulet förevisade impressarion
Carlo Duclos ett lejon, fromt och sedigt som en pudel. Det var
ett ryktbart djur, som hade uppträtt i Metastasios pjäs “Didone“
på bayerske kurfurstens scen och på teatern i Wien, där det
blivit stor favorit vid kejserliga hovet. Det kallades “leone delle
dame“, och Duclos berättade, att han vid ett skeppsbrott utanför
Sicilien hade räddat dess liv och att djuret sedan dess var honom
orubbligt tillgivet. Impressarion öppnade gapet på sin förmente
vän, drog honom i tungan och satte sig gränsle på honom, men
det- oaktat måtte han inte obetingat ha litat på vänskapen, ty
några stora malteserhundar stodo ständigt på vakt, de två största
på var sin sida om lejonets huvud, färdiga att vid första vink
av djurtämjaren kasta sig över besten. Duclos tog tio soldi i
inträdesavgift, och så stort var antalet skådelystna, att
impressarion förtjänade i medeltal tvåhundra dukater om dagen. Han
gick omkring och förevisade sitt lejon i patricierpalatsen, ja i
nunnornas parlatorier. Duclos hade också hundar av en speciell
ras, som kostymerade till engelska soldater utförde några löjliga
danser. Pietro Longhi har avmålat lejonet (Galleria
Quirini-Stampalia), men säkerligen ur minnet, ty den venetianske màåla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
