ROKOKON I VENEDIG 7] som just gasterade i staden, gav henne ett tillfälle. Hela torget fylldes av folk; förnäma damer, kurtisaner, cicisbeer, nunnor, utlänningar, monsignorer, turkar och dalmater väntade med otålighet det ögonblick, då Caterina skulle börja sin farliga vandring. Det var en kuriös samling skådelystna: flertalet kvinnor i spetsmasker och lätta sidenkappor, bland männen åtskilliga “perucconi“, gamla senatorer, som försökte spela unga och trängdes kring Zanzara, en beryktad kurtisan. En av dem höll ett förstoringsglas i handen och förde det oupphörligt till ögat för att under masken söka uppfånga en skymt av de kvinnliga behag, som han alltför väl visste funnos där. Det var signor Frangipani, kallad “Innamorato morto“, emedan han alltid gjorde de sköna sin kur men hållit på därmed i så många decennier, att kvinnorna visste vad de skulle tänka om honom. Plötsligt blev det alldeles tyst i hopen, man hade varseblivit statsinkvisitorernas hejduk styrande stegen mot akrobatskjulet. Vad hade hänt? Dessa representanter för en hatad institution väckte alltid förskräckelse bland allmänheten. Gåtan fick snart sin lösning; rättstjänaren hade anmodat signora Dandolo att återvända hem och ej fläcka sitt aktade namn med komediantupptåg. Publiken tröstade sig, ty det fanns många andra roliga saker att se. Inte långt från akrobatskjulet förevisade impressarion Carlo Duclos ett lejon, fromt och sedigt som en pudel. Det var ett ryktbart djur, som hade uppträtt i Metastasios pjäs “Didone“ på bayerske kurfurstens scen och på teatern i Wien, där det blivit stor favorit vid kejserliga hovet. Det kallades “leone delle dame“, och Duclos berättade, att han vid ett skeppsbrott utanför Sicilien hade räddat dess liv och att djuret sedan dess var honom orubbligt tillgivet. Impressarion öppnade gapet på sin förmente vän, drog honom i tungan och satte sig gränsle på honom, men det- oaktat måtte han inte obetingat ha litat på vänskapen, ty några stora malteserhundar stodo ständigt på vakt, de två största på var sin sida om lejonets huvud, färdiga att vid första vink av djurtämjaren kasta sig över besten. Duclos tog tio soldi i inträdesavgift, och så stort var antalet skådelystna, att impressarion förtjänade i medeltal tvåhundra dukater om dagen. Han gick omkring och förevisade sitt lejon i patricierpalatsen, ja i nunnornas parlatorier. Duclos hade också hundar av en speciell ras, som kostymerade till engelska soldater utförde några löjliga danser. Pietro Longhi har avmålat lejonet (Galleria Quirini-Stampalia), men säkerligen ur minnet, ty den venetianske màåla-