DEN VENETIANSKA MÅLARKONSTEN 169 ordentligt, satte sig på lur i ett träd invid vägen för- att bevittna exekutionen. Men grenen brast, Mengs föll i backen, saltadores flydde, och Tiepolo återkom välbehäållen hem. I Tiepolos konst frapperar framför allt hans oerhörda djärvhet och mästerskap i komposition och teckning samt vidare hans lek med ljus, skugga och färger. Venetianare och en efterföljare av Tizian och Veronese har han dock inte förmått hålla sig fri från moderna inflytanden, särskilt tenebrosis och rokokons. Men framför allt märker man i hans tavlor inflytandet av den moderna kvinnan; visserligen var Cristina en modelli de gamla mästarnas anda, rund, fyllig och intagande, men man kunde ju inte alltid måla efter en enda modell och upphöja henne än till Kleopatra, i palazzo Labia, än till Amfitrite i hennes “Triumf“. Vi möta redan hos Tiepolo en mera nutida kvinna, blek, nervös, gåtfull, med snabba, oväntade, ofta våldsamma rörelser. De ljusa, bleka färgerna i rokokons smak taga stort rum på hans palett. Hans lätthet att komponera och hans förmåga att teckna gestalter i de mest gymnastiska poser förde honom stundom för långt, och somliga fresker äro så invecklade, att de i stället för att bereda åskådaren njutning trötta ut ögat, som söker förstå dem. I| denna likgiltighet för harmoni och symmetri i kompositionen röjer sig också rokokons inflytande. Penseln löser sig från alla band, tavlan ser ut som ett virrvarr och gestalter och draperier som bures de av en orkan. Fast han tillhörde det “filosofiska“ seklet var Tiepolo ingen filosof, några djupare kunskaper ägde han ej. Också finner man inga psykologiska problem upptagna till behandling i hans māänniskoframställning, trots att han stundom, särskilt i sina kvinnogestalter, kan uttrycka djup smärta, så t. ex. hos den heliga Katarina av Siena på tavlan “Madonnan med helgonen“ i kyrkan dei Gesuiti i Venedig. Men på det hela taget är hos honom det dekorativa sinnet starkare utveċklat än den psykologiska blicken. Fri från de mera kunnigas skrupler tvekade han ej att på en och samma tavla låta sina figurer uppträda i romerska togor, XVI seklets magnifika stass och sin samtids utmanande kvinnodräkter. Detta oaktat är Tiepolo 1700-talets största italienska målarsnille och väcker häpnad genom sin sydländska fantasi, sin kraft och sin oerhörda produktivitet. I hans otaliga fresker och tavlor spåras varken trötthet eller de ledsamma upprepningar, som beröra oss så obehagligt i Rubens verk.