ROSALBA CARRIERA 177 Alla dessa vackra löften ledde att börja med till intet resultat, ty Rosalbas far låg svårt sjuk, och konstnärinnan kunde ej resa; Andrea Carriera dog också kort därefter. Snart inträffade emellertid omständigheter, som gjorde Rosalba benägen för resan till Frankrike. John Law, den ryktbare grundläggaren av kungliga banken med föregivna hypotek i Luisiana, Mississippi och Senegal, stod då på höjden av sin storhet, blev utnämnd till generalkontrollör över franska statens finanser och kallade 1719 Pellegrini från London för att dekorera bankens stora sessionssal. Crozat begagnade tillfället att förnya sin inbjudan till Rosalba, lockande henne med att hon skulle träffa systern, och erbjöd icke blott henne utan även modern och Nanetta bostad i sitt palats. Denna gång tvekade icke Rosalba. Den gamla modern stuvade in sina vackraste mössor och spetsar, för att döttrarna ej skulle behöva blygas för henne i den franska huvudstaden, Nanetta grep sig an med att packa kappsäckarna, och resan anträddes enligt den av Crozat uppgjorda planen. I Lyon möttes resenärerna av makarna Pellegrini och några vänner till Crozat, vilka av den älskvärde parisaren fått i uppdrag att taga sig an italienskorna. I Paris mottog Crozat Rosalba med mor och syster som om de hade varit furstinnor och gjorde målarinnan bekant med konstnärsvärldens alla ryktbarheter. Allra mest kanske gladde det henne att lära känna den berömde Watteau, vars porträtt hon målade, varjämte hon gav honom en för längesedan i brev utlovad miniatyr. Hon gjorde också bekantskap med den officielle hovmāålaren, Hyacinthe Rigaud, som på den tiden kallades Frankrikes Van Dyck, samt med greve de Caylus, ägare till en stor samling tavlor, skulpturer och arkeologiska fornlämningar och så betagen i allt vad egyptiskt hette, att han i sitt testamente förordnade, att han skulle begravas i en egyptisk sarkofag. En bekantskap, som blev Rosalba till mycken nytta, var också Pierre Mariette, en konstkritiker och samlare av teckningar, som införde venetianskan i den antika konstens historia. Snart började de parisiska tidningarna skriva om den berömda främlingen; särskilt hennes pasteller slogo livligt an, och kungliga hovet blev så intresserat av henne, att förmyndarregeringen beställde en miniatyr av den tioårige Ludvig XV; detta porträtt reproducerade konstnärinnan sedan i en förtjusande pastel], som finnes i Dresdengalleriet. Rosalba kunde ej åtaga sig alla beställningar; hela den förnäma parisvärlden gjorde besök i Rokokomänniskorna. 12