KONSTNÄRERNA I ROM 331 M:me Le Brun var en större talang än Angelika och hade det goda omdömet, att hon ej underkastade sig Mengs och Winckelmanns inflytande utan följde det råd hon i sin ungdom fått av Josef Verbet att endast studera de stora italienska och flamländska målarna och för övrigt aktge på naturen. Liksom överallt fick M:me Le Brun även i Rom en mängd porträttbeställningar, och bland andra önskade Pius VI, att hon skulle måla hans bild. Gammal sed ställde sig emellertid hindrande i vägen. Endast med en slöja för ansiktet kunde en kvinnlig artist få måla påven. Detta ville fransyskan ej gå in på, men det grämde henne bittert att hon måste avstå, ty hon hade sett Pius VI, då han välsignade “urbi et orbi“, och blivit alldeles betagen i hans vackra och imponerande gestalt. På tal om målare, som utbildade sig i Rom under klassicismens inflytanden, kan man ej förbigå Johan Henrik Wilhelm Tischbein (1751—1829) redan av den anledningen, att han var Goethes oskiljaktige följeslagare under den store diktarens vistelse i Rom och målade det mycket karakteristiska porträttet av honom med romerska Campagnan som bakgrund. Poeten är framställd i helfigur och halvligger insvept i en artistiskt draperad kappa på en marmorhäll. Bredvid honom ses ett stycke av en obelisk, en kapitäl och en basrelief från villa Albani, symboler av den egyptiska, grekiska och romerska konsten. Tischbein hyrde en bostad åt Goethe i Rom och införde honom i sin krets av konstnärsvänner, till vilka även Angelika Kauffmann hörde. Omkring åttio tyska konstnärer vistades vid den tiden i påvestaden, men naturligtvis kunde diktaren ej umgås med alla. Tischbein blev 1787 direktör för de sköna konsternas akademi i Neapel, men måste 1799 fly för fransmännen och återvände till sitt tyska fädernesland. För eftervärlden betyder han mest genom sina färgrika memoarer, “Aus meinem Leben“, där han också skildrar det dåtida konstnärslivet i Rom. En annan neoklassisk målare var Asmus Jakob Carstens, som kom till Rom 1792. Det var en ideolog, som tyckte, att konstnärerna av den klassiska skolan för det mesta blott slött imiterade de gamla mästarna, och ville ingjuta själ i målarkonsten. Han erkände de klassiska formernas skönhet, men som han ej slaviskt ville efterbilda de gamla mästarna, slutade han alldeles upp att kopiera deras arbeten. Hans mål var att