PAPA BRASCHI 353 Han måste försöka skaffa sig större inkomster. För en medlem av högaristrokratien fanns det blott två banor att välja på: den militära och den diplomatiska, men den senare medförde större materiella fördelar. Då just vid denna tid ambassadörposten i Polen blev ledig, gjorde också den skuldsatte poeten de mest energiska försök att bli placerad i Varschau. Ludvig XV skingrade hans förhoppningar med förklaringen, att till Polen sôõkte sig diplomaterna uteslutande i förhoppning att bli kallade till kardinaler, och Bernis var en alltför lättfärdig herre för att tänka på kardinalhatten. Småningom satte sig dock konungen in i en tanke, som till en början synts honom orimlig, och då det skulle utnämnas en ny ambassadör i Venedig, blev det (1752) greve Joachim som utsågs. Bernis hade dittills företrädesvis rört sig i salongerna; han var en angenäm, spirituell sällskapsmänniska, steg upp klockan tolv på middagen och hade ej en aning om hur man avfattade en diplomatisk not. Men han begav sig oförskräckt av till Venedig; han tog upp nya lån, inredde en magnifik bòstad åt sig och började ge utsökta middagar, till vilka han efter tidens sed införskrev pastejer ända från Frankrike, alldeles som en gång i tiden Filip I av Spanien, som två gånger i veckan fick denna tvivelaktiga läckerhet sig tillsänd från Paris. De Bernis inbjöd till sig alla framstående utlänningar som vistades i Venedig, och genom sina väninnor bland patriciskorna sökte han utleta venetianska regeringens hemligaste avsikter. En bland de mest inflytelserika kvinnorna i staden var signora Barberigo, och hennes ynnest försökte han därför genast vinna. Visserligen förklarade den stolta venetianskan för honom: “Soyez sûr que je vous serai toujours constante et jamais fidèle“, men denna brist på trohet avskräckte ej parisaren, och inom kort hade Bernis kommit underfund med att han var skapad till diplomat. Som han siktade till de högsta värdigheterna, lät han prästviga sig av den venetianske patriarken, och ännu tre år stannade han kvar i lagunstaden, efter vilken tid Ludvig kallade honom till Frankrike för att inleda diplomatiska underhandlingar med Österrike. Detta svåra uppdrag skötte han på ett utmärkt sätt, och som lön hemförde han från de gröna borden två portföljer: rådsherres och inrikesministers. Utnämhningarna följde slag i slag; 30 november 1758 mottog Bernis kardinalhatten ur Ludvig XV:s händer. Men hertig de Choiseul avundades honom hans politiska framgångar och M:me de Pompadours ynnest; mellan de båda ministrarna Rokokomänņniskorna. 23