LORD BYRON I ITALIEN 425 fransmän och engelsmän. Chateaubriand, M:me de Staël, Lamartine, Lord Byron, Shelley, Keats och en mängd mindre stjärnor hämtade sin inspiration i ltalien, trädde i beröring med landets egna diktare, och deras verk, “Génie du Christianisme“, “Corinne“, “Méditations“, “Childe Harolds pilgrimsfärd“, “Cenci“, kunde ej annat än smickra italienarna och vinna dem för romantiken. Utan egentligt skäl började man förena begreppet romantik med patriotism och nationell pånyttfödelse, alldeles som om ej Alfieri och Parini, ehuru klassiker, hade verkat i samma riktning. Men nog av, romantik och patriotism blevo så gott som synonymer, och i Milano uppfordrade de politiska och litterära omstörtarna till kamp mot all gammal slentrian, mot uttröskad mytologi och poetisk uppstyltning. En del unga litteratörer, Silvio Pellico, Giuseppe Borzieri, Camillo Ugoni och några andra, grundade 1818 tidskriften “Conciliatore“, som satte som sin uppgift att väcka nationalandan och intresset för litteraturen. På grund av de svårigheter censuren beredde den, existerade tidskriften endast omkring ett år; men dess idéer hade hunnit spridas, och det uppstod nya skriftställare i romantikens anda. I spetsen för dem stod en dotterson till den ryktbare rättslärde Cesare Beccaria, Alessandro Manzoni, vars roman “I promessi sposi“, besläktad med Walter Scotts romaner, genast väckte utomordentligt uppseende. Samtidigt med att man i Milano skred till strid mot den gamla litterära skolan, kom den engelske ärkeromantikern lord Byron över Alperna, alldeles som om han velat skynda den italienska ungdomen till hjälp. Hans inflytande blev dess större, som man genast märkte, att han var en uppriktig vän till Italien och dess hittills splittrade folk. * I sällskap med sin vän John Hobhouse, senare lord Broughton, hade poeten lämnat England, 8 mars 1816, nedtryckt och bitter till sinnes. Hans förhållande till modern — fadern hade han mist i barndomen — var en källa till pina. Mrs Byron, ojämn och häftig till lynnet, älskade sonen på avstånd, men så snart hon var under ` samma tak som han hade hon en otrolig förmåga att pina honom på alla möjliga sätt, än beträffande penningfrågor, än med annat. De förbittrade striderna kunde ibland pågå i timtal, och den unge lorden drog en befrielsens suck, då han undslapp sin mor. Mrs Byron kunde ej förlåta sonen, att han var litet vanför, trots att