88 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 10 är isrunans tal. På vapnet stå sålunda döds-runor inristade. I mina tidigare undersökningar har jag sammanfört en hel serie av argument och direkta vittnesbörd för, att talet 10 för runmagien (liksom för orientalisk uppfattning) varit ett skadetal. Isrunans tal gjorde kall, orsakade sjukdom, vanmakt och död (jfr RT, s. 73 f., 136 f., 167, 169, 183 och UR, s. 21 ff. och 55 t). Detta stämmer med ordet losom 'vi (= de rådande) bringa maktlöshet1 och harmonierar med den magiska innebörden hos fartygsfiguren, som jämte inskriften finnes anbragt på vapenfästet. I Medelhavsländernas liksom i Främre Asiens magi är farkosten en känd döds-symbol. Inom germansk mytvärld ha vi att erinra oss den västgermanska gudinnan Nehalennia, vilkens symboler som bekant äro hunden och skeppet. I denna gudinna ha flera forskare sett en dödsgudinna. Det ofta återkommande skeppsmotivet på svenska (särskilt gotländska) runristade gravstenar är av allt att döma en sen reflex av samma dödssymbolism *. Talet 13, som är iwa£-r\ιnans och guden Ulls tal (jfr RT, s. 79 ff., och UR, s. 27), bör även ha haft betydelse i strid, särskilt i närkamp. Om Ull säger Snorre: »honom är gott att åkalla i tvekamp» (jfr RT, s. 111). Inskriften n:r 1 bör med ännu större sannolikhet än de båda övriga vara att betrakta som magisk. Förutom inskriptionen visar i detta fall vapenskaftet såväl en teckning — en med en tjur kämpade man — som ett ornament. I det senare ingår ett solkors. Talvärdet av de med runor inristade orden är (jfr nedan) =191, ett primtal. På fästet finnes emellertid ytterligare en inskrift, som tydligtvis endast kan vara av bokstavsmystisk art. Inne i den magiska figuren äro tvenne h-runor inristade, skilda åt av ett enkelt skiljemärke 2. Talvärdet av denna kombination är 8 + 1 + 8= 17. Summan av den större och den mindre rungruppen är alltså 191 + 17 = 208. 1 Jfr om dödsskeppet Dölger, Sol sahitis, 1925, s. 286, n. 3; Gúntert, Kalypso, 1919, s. 59, n. 1 och s. 161; Helm, Altgermanische Religionsge-schichte, I, 1913, s. 383 ff. (särskilt s. 388). 2 Mellan h-runorna kan icke, såsom Schnippel, s. 108, tror, en i-runa vara anbragt: liksom i den egentliga inskriften är även här skiljemärket tydligt böjt och det går ävenledes ett stycke nedom runtecknen. I inskriften är i-runan i bägge fälten rak och av samma storlek som övriga bokstäver.