- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
170

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

170

så allvarsamt och ärligt, att han ganska väl kunde passera
för min onkel, en titel, som ]ag äfven fortfor att ge honom
ända tills han reste . . ."

"Jaså, han är då rest?"

"För en hel månad sedan, och det är osäkert när eller
om han återkommer."

"Och kammarjunkaren?"

"Ifall ni icke så ofta afbröte mig, hade jag redan kom.
mit till honom."

"Förlåt, förlåt — nu tiger jag."

"Det var en söndag, då jag gått ensam i aftonsången,
såsom jag ibland brukar . . Nå, när jag kom ut. hade den
efterhängsne kammaijunkaren, som viss’ ett par måuader
förföljt mig med sin tråkiga uppmärksamhet,. ställt sig vid
kyrkdörren och ville nödvändigt — det är en mycket
påflugen karl — följa mig hem. "Nej, jag tackar, min herre*,
sa’ jag, "jag går nog sjelf!* ... ’Åh, tilråt, lilla nådiga
fröken’, svarade han, ’att jag får vara envis!’ . . .
"Inga-lunda: hvarken envis eller näsvis, ty otn jag icke misstager
mig, är det verkligen rätt näsvist alt sä här påtruga en
stackars flicka sitt sällskap" ... Jo, ni kan lila på att jag
reder ifrån mig!" Och med en förtjusande liflighet vaggade
Blenda sitt lilla hufvud fram och åter.

Denna törelse gick visst icke förlorad för hennes
åhörare. "Det marks nog", sade ban leende, *hur
bjeltemo-dig fröken är . . . Men fortfar, fortfar!"

’Jag måste (ala med fröken!’ bedyrade han då fort
och häftigt. Om fröken visste bur denna rysliga köld
plågar och smärtar mig, skulle fröken vara mindre
sträng!’ Nu blef jag både rädd och otålig: jag flck
tårar i ögonen och var visst icke någon modig hjeltinna,
när jag sade: "Var så god och gå er väg, min
herre, ty ni skrämmer mig, då ni ser på mig så der!"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free