Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerske kejsare i marmor - V. Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den grekisk-romerska bildningens moder, även måtte
få sin hyllningsgärd. – Det är samma obelisk, som
nu står mellan Peterstorgets springbrunnar. Han har
upplevat mycket, och vad skall han ännu uppleva?
Neros konstnärsbana hade, även hon, sina törnen.
Huru ofta han uppträdde, skedde det icke utan
rädsla. Vid inträdet sågs han blek och darrande,
och först åskådarnes uppmuntrande rop gåvo honom
mod. Han pinades av misstanken, att det var
kejsaren mer än konstnären jublet gällde, och
efter vunna segrar önskade han nederlag, för att
kunna tro på domarnes oväld, men när det någon
gång hände, att han övervanns, avundades han den
lycklige medtävlaren.
Bland hans älsklingsroller voro de båda
modermördarne Orestes och Alkmeon. Huru förklara,
att han sålunda intvang sin inbillningskraft i den
värld av smärta, ur vilken han annars ville frälsa
henne? Njöt han av att i en annans person genomleva
de kval han rönt så djupt i sin egen? Ville han
intala eftervärlden, att han, som gärna spelade
Orestes, icke kunde vara en verklig sådan? Eller
gav det honom en lindring att bikta i en annans
namn? Det är en psykologisk företeelse, att
brottslingar, när de tro sig säkra, tala om odåd
av den art, vartill de veta sig skyldiga. Mordet
vill i dagen, säger ett gammalt ordspråk. Måhända
ligger något liknande här till grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
