Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerske kejsare i marmor - V. Nero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan detta pågick, kom ett bud, att ryttare nalkades,
som sökte efter Nero. Snart hördes de spränga fram på
vägen till villans port. Stödd på Epafroditus’ arm
förde han då dolken till sin strupe. Han hade ännu i
detta ögonblick förmåga att se sitt öde så, som spelade
han på skådebanan det sista uppträdet i ett sorgespel,
och sinnesnärvaro nog att framsäga en homerisk vers:
Örat ombävas av dån från de eggade hästarnes hovslag.
Därmed stötte han dolken i sin hals.
Nero levde ännu, då ryttarne trängde in i villan. En
centurion, som såg honom utsträckt och blödande på
marken, ilade att trycka sin mantel på hans sår för
att hämma blodflödet. »För sent!» sade den döende,
och han tillade rörd: »detta är trohet.» Det var
hans sista ord.
Hans bön för sin döda kropp vart hörd, och man
tillstadde honom även en icke ovärdig jordning.
Hans båda ammor och hans första älskarinna, Akte,
som tillätos, mitt under jublet för Galba, att
visa sin sorg, nedsatte hans urna i Domitiernas
ättegrav vid sluttningen av Trädgårdskullen.
*
Galbas styrelse räckte icke i sju månader, och när
Oto över hans lik banat sig väg till tronen, hade
redan ett sådant omslag timat i romarnes
sinnesstämning, att hopen, när han ville hälsa den
nye fursten välkommen, kallade honom Nero. Även
Oto själv lär hava upptagit Neros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
