Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En underbar man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofantliga fältet och ordna det splittrade arbetet å
detta till ett helt med gemensamt mål.
Under 1400-talet var den konstnärliga verksamheten
så ivrig, mångskiftande och rik på nya rön och i
olika skolor fördelade erfarenheter, att just ett
överskådande och sammanfattande snille var
behövligt för att förena det skilda. Det kunde
Leonardo da Vinci och det gjorde han. Michel
Angelo och Rafael Santi fulländade vad han gjort.
Vad man kan beklaga hos Leonardo da Vinci var icke,
att hans intressen voro så många och att han med
brinnande hug fullföljde dem alla, ty icke ett enda
bland dem vart därav lidande. Nej, det
beklagansvärda hos honom var en egenskap, som är
för de stora snillena kännetecknande, även den,
nämligen, att han aldrig var nöjd med vad han
hade gjort och att han fördenskull fann det vara
mindre viktigt att giva de sista fulländande
penseldragen åt ett mästerverk, som han skapat, än
att inlåta sig på nya och ständigt nya rön, av
vilka han hoppades än bättre vinning, än den han
redan uppnått. Hans likgiltighet för att i yttre
avseende trycka fulländningens prägel på sina
alster var i själva verket en uppoffring, genom
vilken han förringade det för alla synbara och
påtagliga värdet av sina skapelser. På många av
sina samtida gjorde han också intrycket av en man,
som oroligt vände sig från det ena till det andra
och dagligen skiftade i böjelser och tycken, som
om han icke rätt vetat, hvad han ville. Man såg
honom låta många arbeten stå ofullbordade för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
