- Project Runeberg -  Rosa /
69

(1929) [MARC] [MARC] Author: Knut Hamsun Translator: Harry Blomberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rosa 69

Jo, det gör den väl.

Men kärlekan kan inte leva av svartsjuka, inte i
längden.

Nej.

Vid hennes ord väller upp inom mig en gränslös glädje:
Svartsjukan har förenat henne med mannen i detta hus,
men hon har inte längre någon kärlek till honom; mig
hade hon sett i kväll i ett nytt ljus, jag hade vuxit och
blivit stor, åsynen av min nacke och hals hade inte
misshagat henne, hon hade andats på mitt hår.

Då stammar jag något:

Jag vill bara — ni är så underlig i kväll. Gud, jag har
inte sett er make, ni är den enda som — rej, men jag tror
ni är den vackraste kvinnan i världen. Ja. Och jag skulle
endast vilja tacka er.

Vad är det med er? säger hon och småler förlåtande,
men hennes ansikte blir rött. Ni är väl inte förälskad i
mig? Nej, långt därifrån. Ni är så ung. Nej, vad
vill ni?

Jag hade rest mig och sträckt fram min hand, jag
tordes inte röra mig. Och då jag hörde hennes sista fråga,
som lät skarp och kort, sjönk jag tillbaka i stolen igen.

Var nu lugn! hör jag att hon säger.

Då och då ser hon på mig och ser ut att tänka på hur
hon skall kunna lugna mig. Då hon blivit rädd vill jag
lugna henne, jag börjar tala om min syster, att Rosa är
så systerlig i kväll, så god att sitta tillsammans med.
Något sådant var det jag hittade på, jag hade ingen stor
syster, men väl en liten. Och Rosa tycktes heller inte tro
mig riktigt, hon var äldre än mig och genomskådade mig
säkert.

Jag vill tacka er för att jag får komma hit, sade jag.

Och då hon nu åter är lugn småler hon ånyo och svarar:
Vet ni riktigt vad ni nu säger? Hon kommer mig ett
par steg närmare, lutar huvudet snett ner mot mig och ser
på mig medan hon talar vidare: Hur är det med er? Ja,
kära ni, kom bara, kom var dag. Vill ni inte spela litet
nu? Inte? Men då måste ni kanske gå nu.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jan 21 20:04:06 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rosa/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free