Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 97
Sedan är han lika kry, en yngling till själ och kropp,
fullkomligt glad och belåten. Å, min galne kamrat Munken
Vendt!
Hans utslag på händerna ha blivit värre, fingrarna
svullna och det blir blåsor här och där. Fan också! grinar
han. Annars sitter han och ser förbluffad på sina händer.
Så satte vi oss och resonerade. Men hela tiden var jag
frånvarande och svarade bara då jag var tvungen till det.
Jag ger plötsligt Munken Vendt min väst; den är inte
tillräckligt stor, men den är bättre än ingenting. Sedan
pratade vi igen och det gick en stund.
Rosa, vad är det för en? frågade han.
Det vet jag inte, svarade jag. Rosa? Det är nog en
mycket bra människa. Varför frågar du om det?
Och baronessan, vad är det för en? frågade han åter.
En besynnerlig dam.
Baronessan är nog också en mycket bra människa,
svarade jag på nytt, hon är änka, två rara barn. En
besynnerlig dam? Å, jag vet inte det. Hon är så uppriven,
hon gör alla så oroliga, hon griper in i tillvaron här
och hos Hartvigsens, till och med jag talar mera forcerat
än innan hon kom hit. Hon går och sörjer en ung
löjtnant sedan sin ungdom.
Hon gör er fnoskiga allihop! sade Munken Vendt. Ska
den där gamla apan gå här och mästra er? Och det sa
jag till henne.
Till henne?
Ja, just. Och vad svarade hon? Detsamma sa också
en doktor som vi hade här en gång, svarade hon. En
förnuftig karl alltså.
Blev hon inte sårad, rasande?
Det vet jag inte, svarade Munken Vendt. Hon pratade
så Gud sig förbarme, jag blev dum av det. Jag tror på
galenskapen i kraft av dess nödvändighet, sade hon, ja i
kraft av dess eget förnuft som balans, sade hon. Nu går
jag tifl handelsboden och får mig en sup, svarade jag.
Och Munken Vendt skrattade självsäkert över vad han
sagt.
7. — H ams un, Rosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
