Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vendetta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
sundet, på vars båda stränder den rasar. De
bårder av vitt skum, som hänga på de svarta
spetsarna av dessa tallösa klippor, vilka sticka
upp överallt ur vågorna, se ut som lärftskynken,
som ligga och flyta och fladdra i vattenbrynet.
Änkan Saverinis stuga, som låg fastsmetad vid
själva strandklinten, vette med sina tre fönster
mot denna vilda och ödsliga synrand.
Hon bodde där ensam med sin son Antonio
och hunden Vivace, en stor, mager vallhund med
sträv och långhårig päls, som brukade följa med
den unge mannen på hans jakter.
En kväll blev Antonio Saverini efter en
ordväxling förrädiskt nedstucken av Nicolas
Ravo-lati, vilken samma natt flydde till Sardinien.
När den gamla modern tog emot sin sons lik,
som några förbigående buro hem till henne, grät
hon inte, men hon stod länge orörlig och stirrade
på det, sedan sträckte hon ut sin rynkiga hand
över den döde och lovade honom vendetta. Hon
ville inte att någon skulle stanna hos henne och
stängde in sig med sonens lik och den tjutande
hunden. Han stod bredvid sängen, den stackars
hunden, med huvudet mot husbonden och svansen
mellan bakbenen, stod där och tjöt utan
uppehåll. Han vek lika litet från bädden som
modern, vilken nu, när hon stod böjd över sonen
och stirrade på honom, grät stora, tysta tårar.
Den unge mannen låg där på rygg i sin grova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
